söndag 28 april 2013

Om sovande

Före jag fick barn hade jag hört om hur man aldrig får sova och jag hade sett i filmer och tv-serier hur nyblivna föräldrar gick omkring som i en dimma med ihopfallande ögonlock av alla vaknätter. Med risk för att alla andra föräldrar nu kommer att hata mig så måste jag säga att jag nog aldrig upplevde något sådant.

Självklart har jag stundvis varit trött, vissa nätter har det känts som att jag inte fått sova alls eftersom jag hela tiden vaknat till av den lilla legat och grymtat och viftat och kastat huvudet från sida till sida där bredvid mig, och när jag äntligen somnat har hon vaknat för att vilja äta. Och jag har varit överlycklig över att ha fått sova fyra timmar i sträck någon gång (nu sover hon redan sex timmar på natten, men då i början åt hon ju lika ofta på natten som på dagen). Men den där dimman infann sig aldrig.

Såhär kan det tydligen se ut de kvällar jag är trött.
Jag minns också att jag funderade ganska mycket på hur vi skulle sova ännu då när jag var gravid. Nu samsover vi ju, men då hade jag ännu på något vis så svårt att tänka mig att jag skulle vilja ha en främmande människa sovandes med oss, men jag visste också att jag inte skulle orka stiga upp flera gånger varje natt för att gå till ett annat rum. Nu i efterhand känns det ju lite dumt eftersom ens barn ju självklart inte är någon främling, och det är ganska naturligt att vilja ha sitt barn nära, också på natten. Dessutom innebär samsovning att jag bara behöver vakna till så mycket att jag kan ta fram bröstet när hon vill äta och sedan kan jag slumra till medan hon äter för vi behöver inte flytta på oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar