torsdag 2 maj 2013

Amning är någonting stort

Jag visste inte att ämnet amning kunde vara så stort. Jag hade liksom inte reflekterat över det särskilt mycket förrän jag hade en hungrig bebis hängande där vid bröstet. Det var självklart för mig att jag skulle amma, för jag är övertygad om att det är bättre för barn än ersättning, men jag visste inte vad det egentligen innebar.

Jag trodde att det inte skulle vara så komplicerat. Jag trodde att det bara skulle vara att stoppa ungen till bröstet och så skulle den äta sig mätt och nöjd där. Jag trodde amningsproblem var ovanliga och skummade bara snabbt igenom de delarna i amningsbroschyrerna. I alla fall skulle ju inte jag ha några problem. Bara att se till att ungen gapar stort, hur svårt kan det vara?

Jag förstod inte heller varför de där broschyrerna var så överdrivet positiva till amning, jag trodde inte att jag behövde få alla fördelar inpräntade i mig. Vem skulle inte vilja amma? Massvis med hälsofördelar, maten är alltid med och rätt temperatur, plus att det är gratis.

Två veckor efter att Ninja var född förstod jag varför de hade präntat i en alla fördelar med amning. För när man sitter där med såriga bröstvårtor och en liten bebis som ska äta i tjugo minuter varannan timme dygnet runt (minst) är det inte alldeles lätt att hålla sig motiverad. Jag googlade och läste i böcker och på forum och såg på videoklipp om hur det var meningen att det skulle vara. Överallt pratades det om hur viktigt det är att ungen har rätt tag, så jag såg på amningsvideon om hur det där magiska taget som skulle lösa alla problem skulle se ut. Och i filmerna låg bebisarna lugnt och stilla i famnen och gapade stort så fort de kom i närheten av en bröstvårta. Alla var nöjda och belåtna hela tiden och amning var så mysigt. Amning gör inte ont, sa de. Amning är en mysig stund där mamma och barn har tid att umgås.

Men här hemma i soffan såg det ju inte ut så. Här låg hon och hackade och pickade och viftade med huvudet och munnen gapade stort i bråkdelen av en sekund och kastades från sida till sida. När hon väl fick tag i bröstvårtan väntade en halv minut av intensiv smärta innan det lättade något. Det där med att "försiktigt lägga in ett rent finger i barnets mungipa" för att få henne att släppa taget och ta ett nytt var inte ett alternativ. Jag vågade inte chansa på att det skulle bli bättre just när det börjat bli uthärdligt. Och hon måste ju få mat.

På forumen sa de att det blir bättre. Andra veckan är värst, sa de, sedan blir det bättre. Men det kan ta flera månader före det blir helt bra. Så jag åt värkmedicin för att stå ut, och gav det en vecka till. Och ja, till min stora lättnad blev det bättre. Jag behövde inte äta värktabletter för att mitt barn skulle få mat, men det tog flera veckor innan det inte gjorde ont alls.


Och nu är det faktiskt ganska mysigt. Det kan fortfarande göra ont ibland ifall hon slarvat med taget, men det har i alla fall hittills lättat ganska snabbt. Jag har lärt mig att mina problem var små jämfört med hur det kan vara. Man kan ha problem med mjölkstockningar, bröstbölder och svampinfektioner. Sår på bröstvårtorna beskrivs i broschyrerna som "små, lättlösta problem". Men jag kan intyga att det inte känns särskilt lättlöst just i den stunden.

Jag skrev att ämnet amning är stort. Det finns så mycket man kan prata om. Ska man amma eller ge ersättning? Hur länge eller hur ofta ska man amma? Ska man amma offentligt? Jag ska inte gå in på dessa frågor nu, det får bli i ett annat inlägg.

Men det är inte bara ämnet amning som är stort, att amma är stort. Det är så mycket mer än bara mat. Det är närhet och umgänge, och det skapar ett rent fysiskt band mellan mamma och barn. På en väldigt konkret nivå är vi beroende av varandra för att må bra, och det är stort.

1 kommentar:

  1. Att amma är stort, håller med! Förutom näring är det ju närhet och trygghet och tröst, så är det ju säkert så skönt med varm mjölk i magen för den lilla! Allt det här får man nog med ersättning också men det krväs lite mera besvär för att få till det kanske. Och amning är inte lätt i början både baby och mamma är nybörjare men bara man orkar försöka den första månaden så brukar det börja löpa! Alltid går det ju förstås inte och att ge ersättning är helt okej också.

    SvaraRadera