onsdag 15 maj 2013

Jag "skämmer bort" min bebis

Många har kommenterat på att Ninja är så lugn och snäll och (nästan) aldrig skriker. Folk brukar nästan verka lite förvånade och frågar ifall hon alltid är sådär snäll. Och ja, hon är faktiskt alltid det. Men jag tror kanske min syster hade en poäng när hon efter att ha sett på oss i ett dygn började fundera. Kanske det är så att hon aldrig skriker därför att hon alltid får som hon vill? Och javisst, det är mycket möjligt att det är så. Hon behöver aldrig skrika för någon är genast där så fort hon börjar visa minsta lilla missnöje och lyfter upp henne, hon får mat så fort hon visar minsta tecken på hunger (med undantag av när hon ska få mediciner), och hon får sova var hon vill.

Ninja beklagar sig över att tvingas agera fotomodell

Och folk har kommenterat på det här, i synnerhet äldre människor, för jag tror det har skett en ganska stor förändring när det gäller barnuppfostran från när mina föräldrar var små till nu. Jag har fått höra om hur det inte är bra att hela tiden låta henne vara i famnen, att vi "skämmer bort" henne när hon hela tiden får vara med. Folk har också höjt på ögonbrynen åt att vi låter henne sova i samma säng som oss. Hon måste lära sig sova i egen säng, annars har vi henne hos oss hur länge som helst, har de tyckt.

Jag tycker det här är intressant, för det är så tydligt att det skett en sådan omvändning på 50 år. Jag tror inte att man kan "skämma bort" en bebis med för mycket närhet. Det här med att låta bebisar ligga och gråta tycker jag är grymt. Fast sedan är det ju såklart skillnad på barn och det är inte alltid det går att trösta en gråtande bebis, och då måste man kanske låta den ligga och skrika för sig själv. Det tror jag varje förälder kan avgöra själv. Min huvudpoäng är i alla fall att jag inte tycker att barn kan bli bortskämda av för mycket kärlek, trygghet eller närhet.

Jag tror också att det är naturligt att sova tillsammans med sitt barn och man gör vad som passar bäst för ens egen familj. Ninja sover hur bra som helst i sin egen säng på dagen och ibland flyttar jag henne dit också på natten efter att hon ätit för att hon inte ska störa mig när hon ligger och viftar i sömnen, och det har inte varit något som helst problem. Och jag förstår inte heller varför det är så farligt att en 5-åring kryper ner i föräldrarnas säng på morgonen. Tids nog slutar de nog, det är inte många 15-åringar som vill sova med sina föräldrar. Att ens barn sover i samma säng som en själv är ju inte ett problem om man inte själv tycker att det är ett problem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar