lördag 3 augusti 2013

Tankar om automatiserad barnproduktion

Fanny /Arsinoe har skrivit ett inlägg om barnafödarideologin och automatiserad barnproduktion som jag tycker är väldigt intressant. Inte för att jag håller med, för ovanlighetens skull är jag inte alls av samma åsikt som henne, men för att det väckte väldigt mycket tankar hos mig och jag fick en spontan obehagskänsla av tanken på att flytta barnproduktionen ut ur kvinnokroppen. Diskussionen efteråt var likaså mycket intressant och Fanny skrev ännu ett klargörande inlägg.

Mina invändningar mot detta är dels det att jag inte litar på människan och vetenskapen tillräckligt för att jag skulle tro att vi kan klara av att efterapa naturen. Fast vi skulle kunna få fram bebisar i artificiella livmödrar så tror jag att risken är stor att vi skulle missa något väsentligt. För att inte tala om den kontroll man i så fall skulle ha i och med den kunskapen och vad det skulle kunna betyda i praktiken. Vilka barn skulle sedan få födas? Om vi har möjlighet att helt välja bort alla som inte passar in i vår mall av ur en "riktig människa" ska vara, kommer vi då att göra det? Vem bestämmer vilka som ska få födas?

Det här är förstås problem som kan uppkomma även om vi inte skulle automatisera barnafödandet och också problem som skulle gå att lösa på olika sätt, men det skulle krävas regler och jag vet faktiskt inte om jag litar på människans godhet i sådana här fall. Jag tycker redan att det är hemskt att vi har möjlighet att välja bort barn med t.ex. Down's syndrom. Det är här vi kommer in på det att människor är dåliga väljare. Jag vill inte ge oss mer makt att välja mellan saker, för vi vet inte vad vi väljer och framför allt inte vad vi väljer bort. I Fannys utopi skulle kvinnor ändå ha möjlighet att välja att föda barn "naturligt" ifall de vill, men det skulle inte vara enda sättet att få barn och flera möjligheter, mer valfrihet, låter ju bra på papper. Men jag tror vi sätter för mycket värde i att få välja. Vi blir inte lyckligare av det, de bästa sakerna som hänt mig i mitt liv har jag inte valt själv, utan de har bara hänt.

Min andra stora invändning gäller anknytningen. Det band som finns mellan mamma och barn skapas redan medan kvinnan är gravid. Det betyder inte att barnet inte kan knyta an till någon annan efter att det har fötts, och en stor del av anknytningen också mellan mamma och barn sker efter födseln. Men det finns ett speciellt band redan från början som jag tycker man ska ta tillvara på. Det här betyder inte att kvinnor är bättre på att ta hand om barn, men att just den kvinnan som varit gravid är bättre på att ta hand om just det barnet hon varit gravid med.

Så vad innebär då det här när det gäller fäder och adopterade barn? Är pappor per automatik sämre på att ta hand om sina barn eller kommer adopterade barn inte att kunna växa upp till bra människor för att de inte har kontakt med sin biologiska mamma? Nej, självklart inte. Men den biologiska mamman har en fördel. Jag tror också att pappan, alternativt den man eller kvinna som varit med kvinnan under graviditeten, har en fördel över en helt okänd person. Och visst kan det finnas omständigheter som gör att den biologiska mamman är direkt olämplig att ta hand om sitt barn, som förlossningspsykoser och liknande, och alla fall är ju individuella. Men jag tror ändå att det generellt är så att biologiska mamman är den som är bäst lämpad att ta hand om sitt eget barn den första tiden.

Sedan har jag inte heller en syn på graviditet och barnafödande som något enbart negativt. Jag skulle inte se det som en bra sak att jag slapp föda barn. Tvärtom tycker jag att det är något av det bästa med att vara kvinna, att jag har möjlighet att välja att bära och föda barn. Trots att det är skitjobbigt ibland att vara gravid och att föda barn är smärtsamt och riskfyllt, så är det upplevelser jag inte skulle vilja vara utan. Jag håller med om att det är en jämställdhetsproblem, men lösningen är inte att flytta ut barnproduktionen ur människokroppen. Problemet är inte i kvinnokroppen utan i samhällets syn på barnafödande och barnproduktion.

Det här är bara en bråkdel av de tankar som väcktes hos mig. Jag började också fundera på valfrihet, min "naturtro" och förlossningssmärta och en hel del annat, men det får bli andra inlägg för att jag helt enkelt inte hinner samla alla mina tankar i det här inlägget.

2 kommentarer:

  1. Jag funderade på det hon skriver om att graviditet och barnafödsel är grunden till patriarkatet. Det låter bara så snedvridet utgående från hur jag ser på patriarkatet. Jag tänker att barnafödsel är något som är i många fall definierande för kvinnan och är något naturligt som i alla samhällen fungerat på samma sätt (alltså kvinnan föder barn inte mannen) och ifall patriarkatet inte fanns skulle inte mammarollen och barnafödsel vara så problematiskt från ett jämställdhetsperspektiv.

    Sen funderade jag också på det här med att man trivialiserar förlossningssmärtan, vilket var någonting man tog upp i kommentarfältet. För att jag har nu inte fött barn själv, men jag tycker att många mammor pratat om det att man glömmer bort smärtan. Alltså att det är någonting som kvinnor som fött barn själva trivialiserar, högst antgligen som en biologisk defensmekanism.

    Vad tycker du Lina?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte heller ifall jag håller med henne om att graviditeten och barnproduktionen är grunden till patriarkatet. Vet inte heller om jag har någon annan åsikt om vad som egentligen är grunden, det är något jag måste fundera på. Men jag tror det är möjligt att komma ifrån patriarkatet utan att kvinnor slutar föda barn.

      Angående förlossningssmärta så tycker jag inte det trivialiseras i Finland, i alla fall har inte jag stött på det, men jag vet att det i Sverige nog finns någon sorts kultur där det är typ "finare" att föda utan någon som helst smärtlindring och det kan jag förstå att man vänder sig emot. Men sedan förstår jag inte varför man sätter likhetstecken mellan smärta och lidande, eller smärta och trauma. För bara för att något är smärtsamt betyder det inte att det är traumatiskt eller att det är orsak till en massa lidande. Men helt utan smärtlindring skulle jag ändå inte vilja föda. Men ja, jag har i alla fall glömt bort hur ont det gjorde.

      Radera