fredag 3 januari 2014

Om konsten att ta ansvar

Jag har läst boken Det var inte mitt fel - om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein nu under julhelgen och jag är kluven. På ett självhjälpsplan tror jag att en sådan här bok är nyttig, man kan komma långt genom att ta ansvar för sina handlingar. I och med att man tar ansvar för sina handlingar har man också makt att förändra sin situation, men samtidigt vänder jag mig emot att det här tankesättet skulle fungera på ett större samhällsplan. Jag tänker till exempel på arbetslöshet eller alkoholism. För en individ kan det vara bra att tänka på att man själv har ansvar för sina egna handlingar, men det är inte en lösning på samhällsproblemen med arbetslöshet och alkoholism att bara säga att alla borde ta mera ansvar för sina egna handlingar, och då inte behöva komma med någon annan lösning. Jag tror helt enkelt inte att det är effektivt. Bara för att det på individplan inte är det bästa att skylla sina tillkortakommanden på strukturer eller gener, så betyder det ju inte att det inte finns strukturer eller gener och att de inte påverkar oss.

Men det är många saker jag gillar med boken. Jag tycker om det hon skriver om kränkningar och hur deras subjektiva karaktär är ett problem.
Inte främst för att människor skriker "kränkning" för minsta småsak, nej, det allvarliga problemet är de människor som inte förstår att de blir kränkta, som inte hävdar sitt eget värde. Samtidigt som det finns människor som blir "kränkta" av att behöva köa utanför en nattklubb som "vanliga människor"  (jag är ju viktig och berömd) så finns det kvinnor som inte förstår att de blir våldtagna, som tror att det är sådant en kvinna får stå ut med (s. 29)
Hon menar att upplevelsen av en kränkning hänger ihop med det upplevda människovärdet, och därför kan man inte avgöra ifall något är en kränkning på basis av om en person känner sig kränkt.

Jag tycker också mycket om poängen hon gör om att bli våldtagen faktiskt inte är värre än att bli mördad, och på vilket sätt en sådan retorik förstärker en kränkt människas känsla av att vara mindre värd. Våldtäkt är inte det värsta som kan hända en människa. Och med det vill jag inte förminska någons upplevelse, men en våldtagen kvinna är inte förstörd, hennes människovärde har inte tagits ifrån henne. En kvinnas människovärde sitter inte mellan benen på henne.

Men det är också många saker jag inte riktigt håller med om, eller inte får svar på. Som var hon egentligen menar att det personliga ansvaret börjar och slutar. Är en 5-åring ansvarig för sina handlingar? Hur är det med en 10-åring, eller en 15-åring? En fet människa, eller en diabetiker som får fel råd av sjukvården, får den skylla sig själv för sist och slutligen har man ju ansvar för sig själv? Hur är det med soldater i krig? Å ena sidan har de en skyldighet att kriga för sitt land, men de utför kränkningar. Vad är rätt att göra då? Jag upplever inte att jag fick svar på dessa frågor, och de är ändå ganska grundläggande.

Jag håller med om att det i många fall är bra att hålla människor ansvariga och att vi inte ska vara så rädda för skuld, och att det är ett sätt att visa vad som är rätt och fel. Vi måste bli bättre på att ta ansvar och jag tycker att det är något eftersträvansvärt att ha civilkurage och våga ställa sig upp mot orättvisor, men jag upplever också att hon säger emot sig själv lite på den punkten, eller i alla fall att hon ställer orimliga krav på människor. Å ena sidan pratar hon om samarbete, att vi bör hjälpa den som också hjälper oss. Men sedan menar hon ändå att vi bör ta vårt ansvar i alla situationer så att vi inte utför kränkningar. Och ja, bra så, men jag anser att det är orealistiskt och jag ser det som lite samma mekanism på något sätt. Orsaken till att vi inte alltid ställer oss upp och säger ifrån när vi borde är ju att vi "samarbetar". Vi hjälper gruppen, också då vi inte borde. Och jag undrar om det är rimligt att kräva att alla ska ta "personligt ansvar" för allting. Hon tar dessutom upp flera experiment som visar att människor i allmänhet inte säger emot auktoriteter, samt att vissa miljöer leder till att människor kränker andra människor, trots att de annars inte gör det. Jag tror det är väldigt grundläggande i oss och vårt jobb är att se till att vi inte skapar sådana miljöer, för att sätta det ansvaret på varje enskild individ är orimligt.

Jag tycker inte heller att hon tar i beaktande kulturella faktorer i tillräcklig utsträckning. Jag köper hennes argument att vissa saker är rätt eller fel oberoende vilken kultur man befinner sig i, men väldigt många saker är inte det och hon utgår ju ifrån sin egen kultur när hon har skrivit den här boken. Hela idén om individens ansvar känns väldigt västerländsk och är kanske inte ens relevant på alla ställen.

Jag förstår inte heller riktigt mig på det hon skriver om skuldkänslor och att de skulle kunna visa när man gör fel. Visst, hon nämner falska skuldkänslor, men jag är inte på det klara med hur man avgör vilka skuldkänslor som är falska eller inte utan att ta till mera objektiva kriterier än bara känsla, och då går det ju lite emot hela poängen att man ska kunna avgöra att man gjort fel för att man känner sig skyldig.

Det känns egentligen som att jag borde läsa hela boken en gång till, för jag läste den kanske lite för snabbt utan att ha tid att reflektera eller göra anteckningar medan jag läste, så jag kan ha missförstått henne på vissa punkter. Men jag kände att jag behövde få ner lite tankar, kan hända att jag också glömt något av allt jag funderade över. Ett fascinerande ämne hur som helst, och tror att jag måste läsa mer om det. Och jag rekommenderar verkligen att läsa boken. Även om jag inte håller med henne om allting så var den tankeväckande och välskriven.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar