måndag 10 februari 2014

Barn och ordet nej

Jag läste för inte så länge sedan en artikel på hbl.fi om daghem och hur situationen på vissa daghem är ohållbar med för stora barngrupper, för lite och utbränd personal och föräldrar som inte har tid eller ork att ta ansvar för sina barn och skjuter över ansvaret på dagispersonalen. Barnen blir våldsammare och oroligare samtidigt som det sker nedskärningar och situationen håller på att bli ohållbar.

Det är jätte viktiga frågor och många bra saker lyfts fram, men jag reagerade på själva rubriken: "Många barn i dag tål inte ordet nej". På något vis lyckas de framställa det som att problemet bakom allt detta är det att föräldrar inte säger nej till sina barn tillräckligt ofta, och därför blir barnen bortskämda och bråkiga. Hur de drog den slutsatsen är däremot inte helt klart för mig. De verkar utgå ifrån en syn på barn där alla barn i grunden är onda och illvilliga och manipulativa, tills de blir "uppfostrade" genom att tillräckligt många gånger inte få sin vilja igenom. Och det är upp till föräldrarna att hindra dem att utöva sin ondska genom disciplin och att säga nej och sätta upp "gränser", och eftersom barnen är oroliga och våldsamma måste det ju bero på att de fått sin vilja igenom för många gånger. Nu plockar de fram många andra tänkbara orsaker också, som att barngrupperna är för stora och stökiga och att föräldrarna mår sämre och är mer stressade, vilket jag tycker verkar mer rimligt, men valet av rubrik säger ändå något om vår syn på barn och barnuppfostran som jag tycker är oroande.

Varför dra slutsatsen när något är fel att det är just detta "nej" som fattas? Jag skulle kanske snarare säga att det verkar som att föräldrar säger nej för mycket, eller kanske framför allt att de säger nej till fel saker. De skriver det till och med i artikeln:
"Många äldre barn kan inte ens gå korta sträckor eller klä på sig vantar"
"Klart det går snabbare att låta barnet stå som en staty och klä det, eller bära det till och från bilen"

Kanske det istället är så att föräldrarna borde säga ja lite oftare och ta sig mera tid med sina barn? Och att vi borde skippa vår osunda idé om att barn inte ska få som de vill bara för att de är barn och deras tankar och åsikter och känslor inte är lika mycket värda som vuxnas?

3 kommentarer:

  1. Jaa jag känner nog att du slår huvudet på spiken med din tolkning av problematiken, man märker ju varje dag (som en person som jobbar med andras barn) att det krävs konstant engagemang. Ifall man en gång ger upp och därför belönar barnet när man inte orkar vara konsekvent kommer barnet nog att komma ihåg hur man kommer undan med saker till nästa gång.

    Men här är det igen att folk förenklar saker; Det är ju struktur och konsekvens som är eftersträvansvärt (speciellt i daghem och dylikt) och inte det att man bara förbjuder. Barn vet i väldigt tidig ålder exakt då dom gör någonting tokigt fast man inte skulle uttryckligen ha förbjudit det beteendet. Då känns ett "nej" snarare som en utmaning än någonting annat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med om att struktur är viktigt, i synnerhet när det är fråga om flera barn, däremot vet jag inte om hela bestraffnings-belöningssystemet är något jag skulle skriva under på, jag tror det är ett alltför förenklat sätt att se på barn och på motivation i allmänhet och fungerar i bästa fall bara på kort sikt.

      Radera
  2. Ja, bestraffning-belöning tror inte jag heller på, men sen är det ju ett problem då barn redan är inlärda i såna mönster och/eller vad som kan tolkas som en bestraffning eller belöning av barnet. Vad jag menar i förenklade termer med vad jag skrev är till exempel då barnet genom ett raseriutbrott får sin vilja igenom.

    SvaraRadera