lördag 1 februari 2014

Supernanny och litteratur om barnuppfostran

Jag ser ibland på tv (Masterchef Australia!), och fastnar ofta vid Supernanny då det kommer (det gör det relativt ofta, på olika kanaler olika tid). Och jag blir typ gråtfärdig varje gång, för det är så hemskt. Hemska föräldrar (inte alltid, men ibland, som t.ex. idag när en mamma stod och skrek åt sin 9-åring att hon inte brydde sig om honom och inte kunde vänta tills hon fick skicka bort honom, föräldrar som totalt ignorerar sina barn, eller bara skriker på barnen och varandra eller slår dem), hemska metoder (igen - inte alla, vissa är okej, som att föräldrarna ska ta tid att vara med sina barn och kommunicera, men små barn behöver inte sova hela natten i ett eget rum om varken förälder eller barn vill bara för att det är någon underlig norm i samhället, och att lämna små barn skrikande och sitta tyst och ignorera dem tycker jag är fruktansvärt). Och fast jag håller med om att Supernanny nog gör en dålig situation bättre (även om programmet förstås är vinklat så att hon ska framstå som bättre än vad hon kanske egentligen är) så är jag helt övertygad om att det finns bättre sätt.

Men jag är förstås medveten om att jag aldrig varit i en sådan situation, jag har ingen aning om hur det är att ha lite äldre barn och hur svårt (eller lätt) det är att uppfostra barn, för jag har liksom inte kommit till den delen av föräldraskapet än, så försöker att inte döma andras metoder (men som ni märker kan jag inte låta bli). Men beställde nu ett par böcker som verkar intressanta, Alfie Kohns Unconditional Parenting. Moving from rewards and punishment to love and reason som jag blev intresserad av efter att Kathleen/Becoming Peculiar skrivit om den, och Laura Markhams Peaceful parent, happy kids. How to stop yelling and start connecting, som jag hört om på lite olika ställen och den har bara fått bra kritik så blev intresserad av att läsa den. De båda böckerna verkar ha lite liknande filosofi, och är emot bestraffningsmetoder som Supernanny använder sig av. Jag har ju inte läst dem ännu så kan inte säga vad jag tycker om dem, men har på känn att det uppfostringssättet passar mig mycket bättre. Sedan behöver man ju absolut inte följa någon utstakad metod, jag tror man ofta kommer långt på att göra så som det känns naturligt för en, men jag har inte riktigt någon sådan känsla, hann liksom aldrig vara i den där perioden där jag ser på hur andra jämnåriga gör med sina barn, och har aldrig varit särskilt "moderlig" av mig eller ens tyckt om barn, så kan vara intressant att i alla fall ta del av lite tankar och olika perspektiv.

3 kommentarer:

  1. Tycker dethär med uppfostran är svårt då jag 1) inte har egna barn (svårt att relatera)
    och 2) just nu återupptäcker min barndom (fick ca.30 2timmars (ca. 60h) skivor med min barndom inspelad på dvd i julklapp).
    Jag tycker det är svårt för att 1) när jag inte har egna barn har jag många åsikter men inga erfarenheter, så jag vill aldrig säga vad som är "rätt eller fel",
    och 2) jag har alltid haft starka åsikter om hur mina föräldrar uppfostrade mig och även starka minnen av det men när jag ser "filmerna" har vissa tankar börjat gnaga, ändras o.s.v.
    Det ska bli spännande att se Ninja växa upp och om jag får egna barn ska det bli intressant att se hur jag "uppfostrar" dem! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, måste vara kul att ha så mycket material om sig själv när man var liten, man kommer ju ändå inte ihåg särskilt mycket. Jag känner egentligen lite som du att jag inte heller vill säga vad som är rätt och fel egentligen eftersom jag inte har erfarenhet, och jag tror att det annars också är ett ganska känsligt ämne. Intressant också att du har starka åsikter om dina egna föräldrars uppfostran, jag har faktiskt inte särskilt starka åsikter alls om hur mina föräldrar uppfostrat mig och mina syskon. Något rätt måste de ju ha gjort för jag blev ju ganska bra, men visst kan jag komma på ett par saker nu när jag funderar som jag alltid har tänkt att jag ska göra annorlunda :)

      Radera
  2. Det är nog så att man inte kommer ihåg mycket och det ja kommer ihåg är ibland inte alls samma som det ja ser på film :) Vilket är jätteintressant och förvirrande :D Jag tror också att olika barn kan behöva lite olika uppfostran (alla barn behöver ju kärlek o trygghet o sånt) gällande just vissa saker, ex. vissa barn behöver kanske mera "gränser" o.s.v. Men som sagt, allt jag tror e ju bara spekulation, inget har faktist tillämpats i praktiken!

    SvaraRadera