torsdag 27 mars 2014

Tankar om Ninjas hjärta

Jag har sett att ganska många hittar till min blogg som söker på saker som har att göra med hål i hjärtan, mest förstås VSD, och även om de kanske inte stannar kvar utan bara läser det inlägget som dykt upp så är jag ändå lite glad att någon hittar hit, för det var precis sådant jag sökte efter då Ninja fick sin diagnos. Jag ville liksom veta hur det var, vad jag egentligen skulle förvänta mig för det var så okänt. Jag visste ju ingenting om barn eller hur det skulle vara att ha barn, än mindre ett barn med hjärtfel.

Nu har det gått över ett halvår sedan vi senast var till någon läkare och jag tänker knappt på det mera. Operationsärret är bara ett tunt streck och jag lägger nästan aldrig märke till det. Hon växer och springer och skrattar och pekar på allt och säger "titta dä'" och det finns ingen anledning att oroa sig för hennes hjärta längre, även om hon förstås ska gå på årliga kontroller tills hon blir vuxen. Det enda som kvarstår är oron då hon är sjuk. Jag ringer snabbare till jouren eller barnpolikliniken än vad jag skulle göra med ett "vanligt barn", även om det kanske inte är någon fara, bara för att vara på säkra sidan.

När jag tänker tillbaka på tiden för ett år sedan och Ninjas första halvår så kommer jag inte ens att tänka på läkarbesök och mediciner och väntan på operationen och allt som ändå tog så stor plats då, men ändå vet jag att det var något som begränsade oss. Inte massor, men jag måste alltid komma ihåg att ha med mig mediciner och sprutor och salt och det skulle blandas och så skulle man komma på någon taktik för att få henne att faktiskt svälja medicinen man gav och inte spotta ut den. Jag insåg egentligen inte hur begränsande det var, och hur mycket jobb det faktiskt innebar, förrän vi blev av med medicinerna. Och att vänta på operationen innebar ju att vi inte kunde planera riktigt någonting.

Jag har också slutat räkna hennes andetag. Tidigare brukade vi räkna dem med jämna mellanrum, för hur skulle vi annars veta om det förändrades? Hon andades ju alldeles för snabbt, men vi visste inte hur snabbt förrän vi såg skillnaden efter operationen. Det var ju inte som att jag hade någon aning om hur snabbt en nyfödd ska andas (eller en 3-månaders eller halvåring heller för den delen).

Nu minns jag förstås allt som var jobbigt med hjärtfelet, men sådär annars när jag tänker på den tiden tänker jag nästan bara på allt som var bra. Hur fantastiskt det var att bli mamma, skrivandet, bebisgullandet, kärleken. Livet är så mycket mer än bara de svåra sakerna.

För ett år sedan. Då sov hon ju faktiskt i egen säng, i alla fall på dagen (kommer inte ihåg när hon senast skulle gjort det, nu använder vi hennes säng som förvaringsplats för en massa random stuff)

För några dagar sedan. "Titta dä" säger hon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar