lördag 26 april 2014

Frustration över "feministiska" män

Jag sitter på facebook och läser om någon teaterpjäs som blivit sågad av en recensent på hbl. Recensionen har sedan lyfts upp som ett positivt exempel i gruppen Feministisk mediegranskning i Finland och någon man som varit delaktig i pjäsen kom ju förstås dit och och "styrde upp" och förklarade för allt dumt kvinnfolk att den recensionen inte var feminism utan härskartekniker som osynliggörande och förlöjligande (inte utan motstånd, förstår inte hur andra orkade besvara honom på vettiga sätt så länge). För han visste minsann vad feminism var och kallade sig feminist, och att han som man kommer till ett forum för feministisk mediegranskning och förklarar att kvinnors definition av feminism är fel (och hans rätt) såg han då tydligen inte som problematiskt.

Jag har också en man på mitt ena seminarium. Han kallar sig också feminist, men tycker inte om när jag använder ord som "patriarkat", eller skriver att män fått definiera kvinnokroppen (under rubriken tidigare forskning bör tilläggas, så det var inte ens "jag själv" som skrivit så utan jag som återberättade vad andra forskare kommit fram till). För han upplever nämligen inte att kvinnor skulle vara så förtryckta, och han själv skulle minsann aldrig förtrycka kvinnor (grattis).

Så ja, det här är bara ett par exempel på varför feminismen inte kan handla om att få så många som möjligt att kalla sig feminister. Att bara kalla sig feminist bara för att man förstått att det är så man uppfattas som "god", men inte delar någon som helst maktanalys är inte särskilt hjälpsamt. Nu kan jag förstås inte heller säga vem som får kalla sig feminist och inte, och det är inte min mening heller. Jag har inget emot att dessa män kallar sig feminister (tycker tvärtom att det är bra). Problemet är att det inte är tillräckligt. Det viktiga är inte om man kallar sig feminist eller inte, utan om man faktiskt tagit till sig vad det betyder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar