söndag 1 juni 2014

Mitt hår

Jag har alltid haft långt hår. Jag minns hur avundsjuk jag var på de flickor i lågstadiet som hade längre hår än mig. Jag hade fått lära mig att långt, tjockt hår var det som gjorde en flicka vacker (det och att vara smal, men det visste jag att jag var) och hur vacker man är avgör som bekant en kvinnas värde (not, men det är vad man blir itutad). Mitt hår är typiskt nordiskt fjun, och var egentligen bara tunt och stripigt som långt, men det var ändå viktigt för min identitet som kvinna.

Det är egentligen konstigt när jag tänker på det, hur mycket av "kvinnligheten" som sitter i håret. Jag tänker på hur de gråter i America's Next Top Model när de rakar bort deras hår (ja, jag har sett alla säsonger), och jag förstår dem, samtidigt som jag förundras över hur mycket av ens identitet som kan ligga i någonting som håret. Jag förstår också hur det kan kännas skrämmande att tappa sitt hår. Men det var just det här som gjorde att jag ville klippa av mig mitt. Vem är jag utan mitt hår?

Mitt hår har på sätt och vis varit en trygghet, för en typisk "kvinnlig" frisyr går att gömma sig bakom även om den inte är vacker, medan det pojkkorta jag har nu nästan kan uppfattas som provokativt. Och jag har garanterat gått miste om en hel del manlig bekräftelse, också något jag i min ungdom fick lära mig att är väldigt viktigt. Men jag bryr mig faktiskt inte om det (kan ha att göra med att jag är i ett stadigt samboförhållande, jag är ju fortfarande inte immun mot sådant jag fått lära mig är viktigt, hur patriarkalt och onödigt det än är).

Jag började också tänka på att håret som en maktsymbol. Jämställdister och antifeminister pratar ju gärna om kvinnors sexuella makt, och i den mån den existerar är den kraftigt villkorad. Så i och med att jag gjorde mig av med mitt hår blev jag också av med en del av den makt jag som kvinna har i ett patriarkalt samhälle, samtidigt som jag eventuellt fick ta del av en annan sorts makt som är reserverad för det manligt kodade. Jag är faktiskt lite nyfiken på att se ifall jag blir bemött annorlunda. Hittills i mitt liv har jag märkt att många inte tar mig på allvar, främst män som är äldre än vad jag är, men jag vet inte om förändringen av mitt hår gör saken bättre eller sämre eller inte har någon effekt alls.

Ninja har inte klippt håret, men hon fick vara med ändå. På första bilden säger hon "Titta!", och på den andra har vi våra grrr-miner (brukar betyda att det är tand på väg (för hennes del, jag har redan fått mina))
Jag tycker om det, men det känns fortfarande som att jag går omkring med en mössa på huvudet, är liksom hela tiden medveten om att det inte är som vanligt. Tror jag får vänta några dagar med att uttala mig om ifall det är något jag vill behålla eller om jag tänker låta det växa ut igen, men hittills har jag tyckt att det varit praktiskt och jag älskar att spegla mig och peta i mitt hår.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar