lördag 19 juli 2014

Nära föräldraskap och den moderna jämställdheten

Jag är med i två olika grupper på Facebook som berör föräldraskap, en om nära föräldraskap och en om genusmedveten barnuppfostran. Och jag har har börjat inse att det är väldigt olika ideal kring föräldraskapet, eller kanske främst moderskapet, som råder i de här olika grupperna. Det blev väldigt tydligt i och med två artiklar som delats i dessa grupper.

Den första delades och fick glada tillrop i gruppen om nära föräldraskap. Den heter Helena Granström: Se till mig som liten är och kritiserar den jämställdhetspolitik som förs i och med att den inte tar i beaktande det bästa för barnet. Den andra, Ellen Albertsdóttir tycker att Helena Granströms budskap om att barnets bästa står i konflikt med modern jämlikhet är en myt vi kraschat rakt in i är svaret på första artikeln, och menar förstås att skribenten är ofeministisk och att kvinnor också ska få tänka på sig själva för det är okej när män gör det. Den här har sedan i sin tur delats i gruppen för genusmedvetna föräldrar, där majoriteten tycker att den är så bra (av de som kommenterat förstås, de andras åsikter har jag ju ingen aning om).

Jag tycker själv att det finns problem med båda artiklarna, men är kanske mer benägen att hålla med den första. Jag anser att att den jämställdhetspolitik kring just föräldraledighet som förs både i Sverige och Finland, och dessutom ofta i feminismens namn, är ganska ofeministisk i och med att den bygger på kapitalistiska och patriarkala ideal om att människor ska arbeta och bidra till en ekonomi som i förlängningen gynnar män i maktpositioner (det är faktiskt "bevisat" att kapitalismen i den form den bedrivs idag leder till ökade inkomstklyftor och gynnar dem som har det allra bäst, någon dude som typ suttit i arkiv och räknat och sedan skrivit en bok om det, men har inte läst den ännu så ska egentligen inte säga så mycket).

Det problem jag har med den första artikeln är att den utgår ifrån en heterosexuell parrelation samt att det förutsätter att det är mamman som är barnets primära anknytningsperson. Det är antagligen så i de flesta fallen, men jag tycker ändå det är problematiskt att ta det som utgångspunkt eftersom det får det att låta som att det är viktigt att det är just mamman som stannar hemma med barnet (fast det kan ju hända att skribenten menade just det också). Det bästa skulle i mitt tycke vara att båda föräldrarna stannade hemma med barnet, samt att det sågs som en självklarhet att pappor också var hemma och att de skulle gå ner i arbetstid när de får barn. Men jag tror inte att lösningen för att komma dit är att "få ut kvinnorna i arbetslivet", eller hur de nu uttalar sig de där politikerna. Jag anser också att påtvingad delad föräldraledighet eller vårdledighet är dåligt ur ett klassperspektiv. Det utgår ifrån att alla familjer består av två heltidsarbetande vuxna, medan det är långt ifrån alla familjer som faktiskt ser ut så, och då är det barnen som blir lidande i de familjer där det bara är ena föräldern som har möjlighet att stanna hemma. Och ja, jag anser att det är sämre för barn under tre att vara på dagis eller förskola än att vara hemma med sina föräldrar (eller andra anknytningspersoner).

Sedan kommer vi till den fina slutklämmen i den andra artikeln: "Det finns ett vi. Men det måste också få finnas ett jag." Någon tyckte att det var så bra att den skulle kunna tatuera orden på armen. Och jag måste säga att jag inte riktigt förstår den här jag-hysterin. Tänker vi inte redan alldeles för mycket på oss själva? Jag skulle mycket hellre se att hela samhället skulle fokusera mer på värden som empati och att göra mer för andra. Män i synnerhet skulle behöva tränas i att se saker ur andra människors synvinklar och att tänka på mindre på sig själva och sina egna behov och lämna utrymme för andra människor. Kvinnor ska inte blir mer som män, män ska bli mer som kvinnor.

Och för att lite anknyta till inledningen i detta inlägg så tycks den ideala modern i gruppen om nära föräldraskap vara hon som sätter sitt barn framför allt och är framför allt närvarande, medan de genusmedvetna anser att de gör sina barn en tjänst genom att stå som exempel för hur jämställdhet ska se ut. Jag vill gärna ha både och, och tycker inte att det behöver finnas en motsättning mellan de två.

1 kommentar: