onsdag 17 februari 2016

Amningsfred

Du läggs på min bröstkorg, din mun söker mitt bröst. Jag är trött, det gör ont, men jag är lycklig. Du är det bästa som hänt mig.

Amningsstarten med Ninja var inte den bästa. Jag mådde dåligt på sjukhuset och nerverna var på helspänn. Jag bara grät och kände mig ensam och fick panik av tanken på att vara utan henne. Jag hade varit bergsäker på att jag skulle amma, men när hon väl låg där hade jag ingen aning om hur det skulle gå till. Hon pickade och hackade och letade bröstet som besatt och sög och åt och mjölken bara svämmade ur mina bröst. De var alldeles spända och hårda och stackaren fick inte tag och jag fick ont.

När vi kom hem mådde jag betydligt bättre, men amningsproblemen kvarstod. Jag fick ett sår på ena bröstvårtan och det gjorde fruktansvärt ont och jag visste att det var fel på taget men inte hur jag skulle rätta till det. Det tog en månad innan amningen var smärtfri och först då fick jag uppleva hur det kunde vara, hur det skulle vara.

Två veckor senare satt jag på rådgivningen och grät för att det plötsligt börjat göra ont igen. Jag var rädd för att jag bara inte kunde amma. Rådgivningstanten sa att jag faktiskt inte behövde amma, och det som för många säkert är förlösande gjorde mig bara frustrerad. Jag ville ju inte sluta, jag ville veta vad jag skulle göra för att få det att fungera. Men allt såg bra ut, så fick se över taget igen. Som tur växte Ninja bra trots sitt hjärtfel och amningskrångel och den här gången lyckades jag snabbt rätta till taget och amningen var smärtfri igen.

Du ammar och ammar och ammar, nästan dygnet runt. Du är sex månader och har just kommit hem från sjukhuset och din näsmagslang är ännu på plats men nu vill du ha bröstet - hela tiden. Och jag är så lättad över att du äter igen.

Ninja älskade att amma, och var faktiskt knappt intresserad av någon annan mat före hon fyllde ett och ett halvt. Enda gången hon inte velat amma alls har varit på sjukhuset efter hennes hjärtoperation. Lättnaden när hon äntligen började amma igen var stor, och det kändes inte ens så farligt att hon ammade som om hon hade varit nyfödd igen för alternativet - att kanske behöva sluta amma - kändes så mycket värre.

Du älskar världen och alldeles orädd tultar du iväg på korta små ben. För att en stund senare glatt återvända, sätta dig i famnen, dra i min skjorta och säga "bobo". Det betyder att du vill amma.

Ninja växte och fyllde både ett och två och jag struntade i andra människors "ska du inte sluta amma snart?" och "det finns nog ingen näring i mjölken efter sex månader, hon blir bara bortskämd" och "det är osunt och pervest och mamman försöker bara binda barnet till sig". Jag vägrade anpassa mig och ammade var och hur jag ville och stötte på en del höjda ögonbryn men mest glada leenden. Det krävdes en liten tankeprocess av mig för att våga, men jag landade i slutsatsen att om inte jag vågar, vem ska då göra det? Om jag vill ha en bättre värld för mina döttrar måste jag vara med och förändra den. Amningen var ett sätt att återta lite av min frihet som kvinna och att avdramatisera min kropp.

Du vaknar många gånger per natt och vill amma. Jag säger att brösten vill sova, men om du absolut behöver det får du amma. Du nickar och somnar om. Du behöver det nästan aldrig. Några månader senare vill jag inte längre amma alls. Jag börjar bli stor och klumpig och det känns inte längre bra. Jag säger att brösten är sönder och det gör ont. Du pajar dem och vill hämta plåster.

Vi slutade amma när Ninja var två år och tre månader. Jag hade hela tiden tänkt att vi ska amma så länge vi båda vill, och en kväll märkte jag att jag inte längre vill. Amningen kändes jobbig och obehaglig och det var svårt att hitta en bekväm ställning att amma i. Då var jag gravid med Minea och började närma mig slutet av andra trimestern. Ninja accepterade min förklaring och efter det har hon nöjt sig med att vara i famnen när hon behöver tröst eller bara närhet, även om hon ibland har saknat amningen.

Amningsfred. För mig handlar det om att respektera kvinnors önskan, både om att få amma och att inte behöva amma. Det handlar om närhet, om det fantastiska amningsrelation som kan växa fram mellan mamma och barn. Det handlar om att få amma hur länge man vill, när, var och hur man vill. Amning är något som berör mamma och barn, ingen annan. För mamman är det en rättighet, inte en skyldighet. För barnet är det tröst, njutning. samspel, mat, närhet och glädje. För mig var (och är) det också en glädje.



_______________________________________________________________


Detta inlägg är ett bidrag till ett examenarbete om amningsfred. Gå gärna in och läs här och skicka in ditt eget bidrag!

1 kommentar:

  1. Superfint blogginlägg och tack för att du ville dela med dig av dina erfarenheter till vår blogg om amningsfred! /Nathalie, Camilla & Frida

    SvaraRadera