måndag 8 februari 2016

Då och nu om barn och föräldraskap

Jag sitter och läser lite i mitt eget arkiv för skojs skull. Alltså jag älskar att läsa saker som jag själv skrivit, jag kan liksom bara sitta och nicka och hålla med, och tänka att åh, vad smart (smått egocentrerad kanske?). Men det måste ha gått så lång tid att jag redan hunnit glömma vad jag skrev, annars håller jag fortfarande på och "bearbetar" texten i huvudet och funderar om det skulle ha varit bättre att formulera mig på ett annat sätt, och egentligen så är det ju ganska töntigt det jag skriver om och kanske jag borde ha låtit bli att publicera något alls. Men några år senare har jag fått tillräckligt med avstånd till saker och ting, och då är det jätteroligt att läsa.

Men några saker som jag funderade på för två-tre år sedan har jag i alla fall fått facit på nu när Ninja blivit äldre.

Jag tror inte jag har så mycket emot småbarn som jag trodde att jag skulle ha, med nog är det enklare med en liten bebis än med en ettåring. Alltså ettåringar är ju hemska på sitt sätt, de river ut allt och går iväg och krockar med vad som helst och faller och stöter sig och förstår typ ingenting, men det är ändå ganska konfliktfritt för man behöver inte ännu fundera så mycket på att uppfostra och lära dem en massa saker och man behöver aldrig bli arg (det behöver man väl kanske inte annars heller, men jag blir ju det i alla fall). Plus att de är supergulliga. Jag är kanske lat, men min filosofi med ettåringar är väl mest att bara gilla läget och flytta undan allt som är farligt eller går sönder och bara acceptera att de är sådana. Och när de gör fel och bankar dig i skallen eller bits får man visa hur man klappar fint eller pussar (och om det gör ont kan man ju visa det, jag tycker det är onödigt att dölja det) och sedan behöver man inte förvänta sig att de har lärt sig till nästa gång (för det har de oftast inte), men efter tillräckligt många försök kanske de fattar galoppen. Men med Ninja tyckte jag nog ändå det blev mycket lättare när hon fyllde två, även om hon då kunde ha utbrott upp till en timme varje dag och slog andra barn så fort de kom inom synhåll och hon överlag varit ganska vild.

Jag har också blivit klokare när det kommer till barns sömn. Nej, det är inte ett påhittat problem. Ja, rutiner kan vara livsviktigt. Men det betyder inte att en femmånaders bebis behöver ligga och skrika i sin säng från och med klockan åtta eftersom det är "läggdags", eller att man måste lägga timmar på att lägga en tiomånaders bebis. Jag tror bebisar faktiskt styr upp det där med sömnen ganska bra själva och man orsakar högst antagligen mer problem om man har något eget schema man tycker att bebisen ska följa. Däremot mår nog en två-åring bra av att ha rutiner och fasta sovtider, i synnerhet om man behöver vakna på morgonen för att man ska vara någonstans (typ dagis). I alla fall med Ninja har rutiner och att saker alltid är på någotlunda samma sätt varit det som fungerat absolut bäst med sömnen när hon blivit lite äldre och hon har överlag ganska svårt att varva ner.

Jag funderade på hur man klarar sig som ensamstående. Jag är ju inte officiellt ensamstående riktigt ännu (tre veckor kvar), men i praktiken har jag ju än så länge varit ensam med Minea och måste säga att ja, det är tufft och stundvis riktigt frustrerande att alltid bli avbruten med allt och emellanåt känns det som att man inte hinner göra någonting. Men mest har jag kanske sörjt det att Ninja aldrig får vara ensam med sin mamma och att hon nästan alltid kommer i andra hand, samt att Minea går miste om att ha en relation med sin pappa. Men även om det varit tungt måste jag säga att det ändå inte varit riktigt så tungt som jag trodde då för två och ett halvt år sedan. Jag har hittills aldrig varit ifrån Minea medan hon varit vaken, och som mest har jag varit borta i tio minuter medan hon sovit, Och ja, man vänjer sig. Jag vet ju att det inte är för alltid, hon växer ju sakta men säkert upp och någon gång ska jag väl behöva lämna henne också ifrån mig. Det som jag däremot inte ännu behövt erfara eftersom jag inte varit separerad på riktigt är att vara utan mina barn, så får se hur det känns sedan. Antagligen är det ändå den svåraste biten.

Jag funderade också på om jag skulle våga amma så länge jag själv ville, eller om jag skulle bli påverkad av omgivningens föreställningar. Jag ammade Ninja tills hon var ca två år och tre månader, och sedan ville jag inte längre. Det var inte ens ett planerat amningsavslut, utan det började bara en dag kännas väldigt obehagligt, troligtvis på grund av att jag var gravid, och då sa jag som det var till Ninja, att nu vill jag inte längre för att brösten är "sönder" och det gick faktiskt relativt smärtfritt. Vid det skedet ammade hon bara en-två gånger dagligen och jag tror helt ärligt att mjölken hade sinat på grund av graviditeten så det var mest som en tutt. Men hoppas på att kunna amma Minea också så länge vi båda vill, och den här gången är jag faktiskt inte alls bekymrad över vad omgivningen tycker.

1 kommentar: