fredag 5 februari 2016

Om att bli arg på sitt barn

Igår hade jag en riktigt dålig dag. Minea bara skrek i typ en timme medan Ninja var på dagis (stackaren är förkyld, men det är ändå påfrestande att höra på bebisskrik). Sedan somnade hon äntligen en liten stund före vi skulle fara iväg så att jag måste väcka henne när det väl var dags (jag tycker inte om att behöva väcka sovande bebisar). Sedan fick vi bråttom för att de ringde från familjerättsenheten precis när vi skulle gå ut genom dörren för att hämta Ninja, och sedan märkte jag att vagnen dessutom har punktering (hade hänt redan dagen innan, men jag hade glömt bort det). Jag tog med den i alla fall för det gick ändå att köra med den även om det var lite tyngre än vanligt, men nu hade vi bråttom så det fanns inte mycket tid att tänka och vända om. När jag kommer till dagis står Ninja och gråter för att dragkedjan i utebyxorna varit "stuck". Sedan sitter hon och tjuter i vagnen precis hela vägen hem för att hon vill vara i "homppen" (famnen), vilket inte går att ordna före vi faktiskt kommer hem eftersom jag går med Minea på magen i sjalen. I vanliga fall brukar jag inte ha några problem med att vara medkännande och bekräfta hennes känslor, men igår märkte jag hur jag bara blev irriterad över att hon måste sitta och tjuta över "ingenting", plus att vagnen förstås var tung att köra så det gick inte direkt snabbt heller.

Till sist kom vi i alla fall hem och Ninja lugnade ner sig och jag bad om ursäkt för att jag varit irriterad (fast jag nu egentligen inte visste om hon hade märkt särskilt mycket av det). Men jag var fortfarande på dåligt humör och orkade inte alls lyssna på Ninjas eviga tjatande om "två piller" och banan och surskorpa och ost fast jag redan sagt att hon fick sina piller i morse och får vänta tills maten som kommer om femton minuter. Sedan kastade hon omkring sig alla sina saker, vilket är en grej jag stör mig jättemycket på och jag blir ofta alldeles orimligt arg (jag förstår ju ändå att det inte hjälper situationen och hon gör så gott hon kan under de förutsättningar som finns). Så jag blev förstås också igår ännu mer irriterad och bad henne "vänligt" (alltså jag tyckte ju själv att jag ansträngde mig för att vara lugn, men tror att irritationen nog lyste igenom i det här skedet) att plocka upp det hon kastat, vilket hon också gjorde.

Men en stund senare tog hon sina klossar som vi lekt med lite tidigare och kastade iväg dem över rummet så att de nästan träffade Minea som låg på golvet. Så jag blir arg och säger att hon inte får kasta och att hon måste komma och plocka upp sina klossar och sätta dem i påsen. I vanliga fall är det här en ganska bra idé eftersom det gör att det finns färre saker som hon blir frestad att kasta, plus att man kan göra det hela till en kastlek där hon ska träffa påsen, och då får hon ju kasta, win-win alltså. Men nu hade jag inte riktigt ork och energi att genomföra det, så det lät mest som att jag tar klossarna av henne för att hon inte gör som jag vill. Så vi plockar upp dem tillsammans (är nästan i efterhand förvånad över hur bra hon ändå samarbetade fast jag inte alls var särskilt trevlig). Men sedan tar det inte länge förrän hon hittar något annat att kasta omkring sig och jag ser på henne att hon gör det bara för att "jävlas", så till sist skriker jag för full hals: "Sluta kasta! Vad är det för fel på dig!? Nu är jag jättearg på dig!". Och Ninja blir rädd och börjar gråta, och jag ångrade mig genast och sa förlåt och frågade om hon blev skrämd och sa att det inte var meningen att skrämma henne och så fick hon komma i famnen, men hon var länge ännu ledsen och jag skulle helst ha velat sitta med henne i famnen tills hon var lugn men det gick förstås inte eftersom Minea också var olycklig och absolut inte ville att vi skulle sitta ner. Till sist blev ju Ninja förstås glad igen och hon såg på Mumin och Minea tog en tupplur och sedan gick nattningen riktigt smidigt och vi pratade igen om vad som hade hänt och att hon blivit skrämd.

Några månader gammal bild, men tycker hon ser ut att vilja smälla till någon, så det kändes passande

Nu var ju tanken att jag skulle komma till någon smart slutsats om det här med att bli arg på sitt barn, för jag vet att många ser det som något hemskt man till varje pris ska undvika, medan andra typ ser ilska som en uppfostringsmetod. Jag ställer mig inte riktigt bakom någondera synsättet. Jag tror att föräldrar är människor och människor blir arga ibland, och att det är bra för barn att se att föräldrarna är människor som också har känslor. Men med det sagt så tycker jag inte att man ska tro att barnet lär sig något av att man blir arg. För det är väl lite så vissa tänker, att man ska bli arg så att barnet lär sig att man inte får kasta (eller vad det nu handlar om). Men jag tror inte att det fungerar, i alla fall inte på det sätt man vill. Tvärtom tror jag att en sådan miljö försvårar inlärning.

Sedan tror jag också att det spelar roll hur man blir arg och vad man säger när man blir arg och vad som sker efteråt. Det är stor skillnad på att säga att "jag är arg" och på att säga "du är så jobbig". Sedan tror jag också det är superviktigt att prata om det efteråt och att som vuxen faktiskt säga förlåt om man gjort fel, så att barnet inte känner skuld för förälderns beteende. Jag tror inte heller det är bra att göra saker som skrämmer barnet, även om det är något ofarligt som att höja rösten riktigt mycket eller smälla i en dörr (båda exemplen är sådant som jag själv gjort mig skyldig till i situationer där jag upplevt att jag tappat kontrollen över min ilska, vilket inte är bra).

Sedan tror jag också att det är viktigt att som vuxen inse att man själv är ansvarig för samspelet och relationen och att ansvaret för att förhindra att samma situation uppstår igen aldrig kan ligga på barnet. Och att faktiskt tänka igenom vad man kan göra för att förhindra att samma sak händer igen, för jag tror inte att någon mår bra av att bråka hela tiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar