måndag 22 februari 2016

Sluta döma föräldrar!

Dagen har knappt börjat och jag har redan läst ett blogginlägg som dömer ut andra föräldrar och två andra som handlar om hur man som mamma ständigt känner sig dömd av andra (läs hos Hej hej vardag och Cissi Wallin). Och jag känner mig bara så uppgiven. Jag gör varje dag saker som skulle kvalificera mig för en debattartikel om "dagens hemska föräldrar" som inte tvingar sina barn att lyda/ger dem skräpmat/lämnar dem på dagis/använder telefonen för mycket etc.

Alltså varför hackar man på föräldrar hela tiden? Jag tycker absolut att vi behöver diskutera barnuppfostran och synen på barn i samhället (som jag tycker att ofta är ganska hemsk), men det här med att ta den där föräldern på stan som man sett en gång och döma ut hela föräldraskapet på grund av att den ena situationen inte hanterades perfekt vet jag inte vad det tjänar till. Barn är olika och inte alltid ett kvitto på hur duktiga föräldrarna varit på att uppfostra. Vissa barn är lugna och till synes väluppfostrade oberoende vad föräldrarna gör, medan andra barn är betydligt mer utmanande.

Jag är förstås inte heller helt oskyldig, ofta märker jag att jag är lite väl dömande just när de kommer till sådana här frågor, i synnerhet när det kommer till mig själv. Och visst kan jag komma på mig själv att tänka att någon mamma jag ser på stan verkar vara "dålig" och helt döma ut henne fast jag egentligen inte vet någonting. Men jag inser ändå någonstans att den där tanken som kommer inte är något facit på hur just hon är som förälder och skulle inte få för mig att skriva den i en krönika eller blogginlägg eller ens ett kommentarsfält för den gör ingen nytta.

Jag är på något vis ändå tacksam över att jag är mamma till just Ninja som är allt annat än lugn och väluppfostrad. För jag tror att om hon varit ett av de där barnen som sitter snällt och leker när man är ute och aldrig slår någon eller tar saker ur handen så skulle jag ju vara övertygad om att det var mitt utmärkta föräldraskap som var anledningen till hennes fina beteende. Och jag skulle nog sitta och granska föräldern till det där barnet som inte kan bete sig och söka efter "fel" som kan förklara varför barnet gör som det gör. Och sedan vara övertygad om att mitt sätt är rätt och den andra förälderns fel. Sanningen tror jag är att jag gör många fel som förälder, men knappast hemskt många fler fel än den förälder som sitter med sitt lugna "väluppfostrade" barn. Och även om mitt barns dåliga uppförande beror på mitt dåliga föräldraskap, vad är vitsen med att döma? Jag gör ju så gott jag kan, och det tror jag faktiskt att de flesta föräldrar gör. Men frågan är om jag hade kommit till den här insikten om jag inte ständigt känt mig som den där dåliga föräldern.

Nu menar jag inte att alla föräldrar är bra föräldrar och att alla sätt att bemöta barn på är lika bra, men jag tror att de allra flesta föräldrar ändå gör så gott de kan och att pressen på framför allt mammor är orimligt hög. Jag tror att det går att diskutera de här frågorna utan att peka ut andra föräldrar och genast döma andra som inte gör exakt likadant som man själv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar