onsdag 24 februari 2016

Stranger danger och orädda barn

Ninja är som bekant väldigt öppen och social, och nästan helt orädd när det kommer till främmande människor. Det är förstås härligt och ganska charmigt, men det blir ju förstås ibland lite pinsamt för mig som inte alls är särskilt social eller bekväm med att prata med främlingar i alla möjliga situationer och inte riktigt vet hur jag ska handskas med att hon vill joina den andra familjens lässtund på tåget eller delta i främmande människors picknick.

På dagis och på rådgivningen har de varit lite bekymrade över det här. När de andra barnen blir rädda när det kommer nya vuxna sätter sig Ninja bredvid och börjar prata. De menar att faran ligger i att man ändå inte kan lita på alla vuxna och ibland finns det vuxna som vill barn illa. Därför är det inte bra att vara för orädd.

Jag håller förstås med, alla vuxna vill inte väl. Men jag är lite tveksam till att det här med att hon är orädd är en så stor riskfaktor för att hamna illa ut. Jag tycker egentligen att det hela luktar lite pedofilskräck och stranger danger-hysteri. Det här med att sexuella övergrepp på barn begås av okända farbörder som lurar i buskarna på lekparker och lockar iväg barnen med godis är ändå till stor del en myt. Barn löper betydligt högre risk att bli utsatta av människor de känner och litar på. Så jag tror att det är viktigare att kunna värna om sina egna gränser och veta att man får säga nej till vuxna och att man inte behöver lyda vuxna bara för att de är vuxna.

Jag tänker också att det till och med kan vara en fördel att vara orädd i vissa situationer. Tänk till exempel en situation där man är på ett ställe med mycket människor (säg typ nöjesfält) där det då eventuellt kan finnas pedofiler som vill röva bort något passligt barn för att förgripa sig på det (säger inte att det är särskilt sannolikt, men det kan ju hända). Barnet kommer bort från föräldrarna. Ett barn som är blygt eller lärt sig att vara rädd för främlingar står antagligen och ser ganska borttappad ut och tar kanske till sist gärna emot hjälp av den snälla farbrorn som verkar trevlig och hjälpsam för att slippa gå fram till en okänd människa, medan det orädda barnet genast ber om hjälp för att försöka hitta föräldrarna. Jag tror att det är betydligt större risk att den hjälpsamma farbrodern är den som vill barnet illa än att den slumpmässiga personen som barnet själv gått fram till är det.

Nu menar jag förstås inte att det är dåligt att vara blyg eller att försiktiga barn skulle vara "sämre" på något sätt, men jag ställer mig tveksam till om det faktiskt är så vettigt att lära barn att man ska vara rädd för främlingar. Om man vill förhindra sexuella övergrepp tror jag att det finns betydligt viktigare saker att lägga krutet på, som att:

- själv respektera barnet och dess kroppsliga intergritet
- aldrig tvinga barnen att ge kramar eller pussar om hen inte själv vill,
- stärk barnets självkänsla
- låt barnet ha rätt till sina egna upplevelser och känslor.

Rädda barnen har en broschyr som heter Stopp! Min kropp! som handlar om hur man ska prata med barn om sexuella övergrepp och just tips på vad man kan göra för att minska risken att det sker och hur man ska underlätta så att barnet vågar berätta om det blir utsatt för något ifall du vill läsa mer om detta.

2 kommentarer:

  1. Jag håller helt med dig! :) Så synd att man på dagis och rådgivningen tyckt annat. Jag har varit orädd som liten och pratat med typ vem som helst, men nog kände jag samtidigt på mig ifall det var något skumt med personerna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, precis, bara för att man är öppen och social betyder det ju inte att man litar blint på alla

      Radera