måndag 29 februari 2016

Vi behöver inte alltid göra det som är bäst för barnen

Ofta när man diskuterar frågor kring barn och föräldraskap är fokus på vad som är det bästa för barnen, och det är förstås bra. Ett barnperspektiv är jätteviktigt och ofta tycker jag att det fattas i samhället i stort. Men på något vis när man pratar om föräldrar, och då i synnerhet mammor, är det som att allt man gör och alla beslut man tar bara är okej så länge de är tagna för barnens bästa.

Jag tänker alltså till exempel på när mammor väljer att inte amma. Det är okej så länge det är motiverat med att det är bättre för barnet att ha en mamma som är lycklig flaskmatare än en mamma som sitter och gråter och har ångest för att amningen strular. Men att göra ett beslut som är "sämre" för barnet ses inte som lika okej. Om mamman bara inte vill amma för att hon vill arbeta istället? Eller kanske skulle ha älskat att amma men bara inte vill prova. Eller ger upp efter två dagar. Bättre för mamman, men det går inte att motivera som bättre för barnet, och det ses inte som riktigt lika bra som den mamma som gör sitt beslut grundat i barnets bästa trots att slutresultatet är detsamma.

Eller det här med skärmtid. Det är okej så länge motiveringen är att det är utvecklande för barnet, men så fort skärmen används som avlastning för föräldern (mamman, pappor blir ju inte skammade på det här sättet på de internetsidor jag besökt i alla fall) så blir det villkorat. Då är det bara okej att göra så om mamman annars typ går under och blir sur och stressig (vilket är dåligt för barnet).

En annan grej är det här med att dela lika på föräldraledigheten. Det är bra om motiveringen är att barnet ska få knyta an till sin pappa också, dåligt om motiveringen är att mamma tycker att det är dötråkigt att gå hemma och längtar tillbaka till jobbet.

Till och med jämställdheten kan motiveras med att det är det bästa för barnen. Som att det skulle vara fel av kvinnor att vilja ha jämställdhet för sin egen skull.

Jag tänker att detta egentligen har väldigt lite att göra med vad som egentligen är bra för barn, och betydligt mer att göra med att försöka få kvinnor att anpassa sig enligt ett "den goda modern"-ideal där det ingår att vara osjälvisk och självutplånande.

Så på en samhällsnivå är det bra att ha ett barnperspektiv, och jag tycker nog att råd från till exempel barnrådgivningen ska grunda sig i vad som är bäst för barnen och att politiska beslut bör fattas med barnperspektivet i tanke. Jag tänker mer på det här från ett individperspektiv. Att det typ finns outtalade krav på mammor att allt de gör ska handla om barnens bästa. Som att inget en kvinna gör kan vara viktigare än att vara den bästa föräldern hon kan vara för sina barn. Och ja, visst är barn viktiga, men mammor är också människor och har helt egna tankar och drömmar och idéer och ett värde som överskrider rollen som mamma. Och jag tycker faktiskt att det är helt okej att prioritera sina egna intressen ibland, även om det inte är det bästa för barnen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar