onsdag 9 mars 2016

Beröm och prestationshets

Den senaste veckan har jag läst ett par inlägg som handlar om komplimanger och beröm och självkritik. Inne på bloggen Lungan i stormen (för övrigt en mycket bra blogg) skriver hon bland annat såhär:

"I alla fall så diskuterade vi det här med att sällan få bekräftelse från sina föräldrar. Att alltid få höra att det och det kunde ha varit bättre, eller inte få någon respons alls för något man gör och hur det faktiskt kan begränsa en människa långt senare i livet. Det kan göra att man blir väldigt självkritisk, inte tror på sig själv och utvecklar aldrig någon självkänsla."
...

"Min slutsats är något i stil med att det är viktigt att man tror på sig själv. Att få höra att man har gjort bra ifrån sig när man verkligen har det är viktigt. Att inte alls ge beröm är kanske det värsta som finns. Det är jobbigt att vara en självkritisk person. Men att berömma någon för precis allt hen gör och säga hur duktig hen är i alla sammanhang kan ju faktiskt göra en person blind för sig själv."
(Ni kan läsa hela inlägget genom att klicka på beröm och självkritik där uppe, gör det!)


Jag hajade till lite för att jag, som ni kanske vet, är lite skeptisk till att berömma barn i vissa situationer. Jag håller förstås med om att ständig kritik är betydligt värre än att få beröm, och att inte ge någon respons alls är ganska fruktansvärt. Men jag tänker att det finns betydligt fler alternativ förutom dessa tre. Och jag tror inte att ens självkänsla hänger på om man fått beröm eller inte (möjligen självförtroendet, men det är en annan sak).

Jag tror själv att beröm är något man ska vara väldigt försiktig med när man pratar med barn och att man ska tänka igenom hur och varför man använder sig av beröm. Inte för att beröm i sig alltid är dåligt, men för att man ofta "berömmer" per automatik i situationer där en bedömning av barnets prestation inte alls är nödvändig eller använder sig av beröm som en sorts belöning för att få barnet att göra som man vill.

Till exempel: Barnet har ritat en teckning som den stolt visar upp till sin förälder. Vad kan föräldern säga då?
Det jag oftast hör andra vuxna säga och som också är det första som kommer i mina tankar är att berömma: "Vad fint, vad du är bra på att rita!". Och visst är det bättre än att kritisera: "Vilken ful teckning, du blir nog inte någon konstnär". Men både att berömma och kritisera är att bedöma, och det är faktiskt inte alls nödvändigt. Barnet söker kontakt, och behöver antagligen inte få beröm utan bara ett genuint intresse för vad hen har åstadkommit (sedan är väl ingen förälder genuint intresserad varje gång, men någon gång ibland är i alla fall önskvärt). Jag tycker att det är ganska uppenbart att det finns många sätt att reagera som inte alls inbegriper bedömningar av något slag. Man kan ställa frågor: "vad har du ritat?" "Vad använde du för färger?" "Hur tänkte du när du målade?". Man kan berätta vad man ser: "jag ser att du har ritat en båt". Eller bara visa intresse och lyssna aktivt. Man behöver faktiskt inte alltid ställa särskilt mycket frågor utan barn berättar ofta gärna själva.

Ett annat exempel: Barnet hjälper till att duka bordet. Föräldern vill gärna att hen ska göra det igen så hen ger beröm: "Vad duktig du är som dukar bordet. Vad fint det blir!".
Det låter ju logiskt, men jag ser två problem med detta scenario. För det första kommer föräldern igen med en bedömning för något som faktiskt inte behöver bedömas. För det andra så fungerar inte belöningar (vilket berömmet är i denna situation) i ofta återkommande situationer. Studier har visat att barn som fått beröm för att de hjälpt till med något faktiskt blir mindre benägna att hjälpa till nästa gång jämfört med om de inte skulle ha fått beröm.
Men bara för att man inte berömmer betyder det inte att man inte kan säga någonting alls. Man kan prata om hur man själv upplever situationen: "oj, vad glad jag blir när du hjälper till", eller vad handlingen får för konsekvenser: "Tänk vad snabbt det gick nu när vi var två".

Men jag tycker det är ganska talande att man inte ens tänker på att det finns andra alternativ till beröm förutom att kritisera eller vara ointresserad. Vi är så otroligt fixerade vid prestation att bedömningar är norm. Just därför tror jag att det är så viktigt att tänka på när man berömmer, för visst blir det ju så att om man lärt sig att allt man gör ska bedömas och att ens prestationer är det som räknas, då blir ju beröm livsviktigt.

Vill förtydliga att jag inte alls har något emot uppriktigt beröm eller komplimanger till barn, det tror jag alla mår bra av att höra ibland och är antagligen mycket bra för självförtroendet. Vad det gäller självkänslan tror jag att den kommer (eller snarare behålls) av helt andra saker än beröm. Jag menar inte heller att barn tar direkt skada av att emellanåt få beröm "i onödan". Jag uppmanar egentligen bara till eftertanke, eftersom jag upplever att vårt samhälle är alltför prestationsinriktat som det är, och jag tror inte att den här prestationshetsen egentligen får oss att må särskilt bra.

3 kommentarer:

  1. Åh jag har SÅ svårt med det här.. Jag har liksom läst Petra Krantz Lindgrens bok och jag har läst något av Jesper Juul ex.. Och jag är så på samma linje som dig, och när min dotter var bebis tänkte jag ju att "jag ska då minsann inte bli en sån förälder som bara slänger ett "duktig" efter sitt barn när hen gjort något" Nu är dottern 2 och säger ibland själv när hon gjort något att "oj vad C är DUKTIG!" Ibland säger hon t.om. att hon är en duktig flicka (OBS, det har hon fått av sina far- och morföräldrar som tyvärr inte ser på denna fråga som vi gör.. Själv brukar vi mest påpeka att hon är ett barn, jag tycker inte det finns nåt positivt med att direkt lära barn att de tillhör ett visst kön..) Alltså jag blir så ledsen, hur misslyckades vi såhär? Jag vet att både jag och hennes pappa har haft problem med att vi söker mycket bekräftelse från andra och jag vill ju verkligen inte att hon ska känna så..Nu i samband med potträningen som vi nyss gått igenom har detdär ordet nog kommit ur min egen mun också alltför många ggr, speciellt de dagar när jag är trött och har dålig fantasi.. Sen är jag ju så jääkla dålig på att ta upp sånt här med far- och morföräldrar, känns alltid som att jag är den svinjobbiga typen som ska gnälla på allt ändå.. suck :)

    Jag gillar din blogg svinmycket förresten, är in och läser alltid nu och då men har sällan tid att kommentera. Du skriver verkligen jätte bra! Thumbs up!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket för din kommentar! Ninja brukar också säga att hon är duktig och så kommer det väldigt mycket "bra!" och så kan hon applådera när hon tycker att hon gjort något bra. Men jag tror inte det är så farligt, det är ju bra med självförtroende också :)

      Radera
  2. Vilket insiktsfullt och bra inlägg! Kul att du citerade min blogg! :)

    SvaraRadera