måndag 21 mars 2016

Jag är inte allsmäktig


En av mina största brister är något som kan kallas omnipotens. Det är ett ord som oftast används när man pratar om gud i monoteistiska religioner och betyder allsmäktig (alltså jag måste själv googla det). Jag menar förstås inte att jag är allsmäktig, men jag har väldigt lätt för att överskatta min egen betydelse och min egen påverkan på omgivningen.

Detta innebär bland annat att jag lätt tar på mig ansvar för saker som jag faktiskt inte kan påverka, som vad andra människor gör eller inte gör, och följaktligen kan jag också ha skuldkänslor för saker som jag egentligen inte kan göra något åt, eftersom jag tänker att jag borde kunna påverka händelserna på något sätt. Det gör också att jag emellanåt kan bli nästan handlingsförlamad eftersom jag tänker att det jag gör får mycket större konsekvenser än vad det egentligen får så jag gör hellre ingenting alls.

Jag har egentligen inte tänkt på det här så mycket tidigare, utan kom fram till det när jag i somras gjorde en förkortad version av ett psykologiskt test som heter DAS (dysfunctional attitude scale) som mäter ifall man bär på antaganden som gör en mer sårbar för emotionella problem, som t.ex. depression eller ångestproblematik av olika slag. Jag gjorde egentligen det här bara på skoj för att jag tycker om sådana där tester och tänkte att jag nog absolut inte skulle få höga (eller var det låga, kommer inte ihåg) poäng i någon kategori alls (i den förkortade versionen fanns sju olika kategorier), men tji fick jag och mina poäng i just den delen som kallades omnipotens var inte alls bra.

Testet gjorde mig alltså medveten om den här egenskapen hos mig själv och efter det har jag aktivt försökt tänka på det här, i synnerhet när jag märker att jag tänker att något borde vara på ett visst sätt eller jag känner skuld för något. Jag har ju tidigare skrivit om mitt dåliga samvete och jag tror att det hänger ihop. Jag tror att det är ganska bra för mig att ibland påminna mig om att jag faktiskt inte är så viktig. Allt står och faller inte med mig och jag är inte ansvarig för världens alla sorger.

Det här påverkar förstås mitt föräldraskap också på det viset att jag antagligen överskattar min egen påverkan på mina barn. Jag säger förstås inte att jag inte är viktig för mina barn, jag är ändå deras mamma, men vad de gör, hur de mår och hurdana de är påverkas av så mycket mer än bara vad jag gör. Samtidigt som det förstås är viktigt vad man gör som förälder, men till en viss gräns. Och jag märker att det är svårt för mig att förstå var den gränsen går ibland.

Är det någon annan som har samma problem som jag?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar