tisdag 29 mars 2016

Smörgås istället för mat?

Jag håller på och läser en diskussionstråd om barn som vägrar äta maten och vill ha smörgås istället och hur människor tänker kring detta. Ska man som förälder låta barn äta annan mat än det som serveras till middag? Borde man tvinga barn att smaka på mat? Ska de få välja att bara äta sådant de själva vill?

Det verkar finnas en hel del åsikter kring det här, allt från att barn måste smaka på maten för att få gå från bordet eller ska äta upp allt för att få en smörgås eller efterrätt till att barnen får bestämma själva. Vill de ha smörgås med leverkorv varenda måltid ska de få det. Och så en mängd varianter där emellan.

Jag kan konstatera att det här är något som dessutom är väldigt laddat. Alla vill väl det bästa för sina barn, men när orsakar man till exempel ätstörningar eller ätsvårigheter eller bäddar för framtida hälsoproblem på grund av för ensidig kost? Gäller det att få barnen att smaka på så mycket som möjligt för att de ska vänja sig med många olika smaker eller ska de få äta det de tycker om? Är det viktigaste ATT barn äter oberoende av VAD de äter?

Det är svåra frågor och jag tror att olika föräldrar kommer till många olika slutsatser. I slutändan tror jag inte att det finns ett svar som passar alla, utan man måste ta hänsyn till sin egen familj och de behov som finns i den egna familjen. Ett matvägrande barn kan kanske inte behandlas på samma sätt som den som äter precis vad som helst.

Men tänkte ändå skriva lite om hur jag tänker med mina egna barn. Ninja har aldrig varit särskilt matintresserad och började egentligen äta större mängder mat först när hon var ett och ett halvt år gammal. Och hon äter fortfarande mindre mängder än andra i hennes ålder. På dagis tycker de att hon är kräsen och ibland äter hon inte alls. Men även om hon ätit lite har hon ändå smakat på det mesta och gått upp i vikt och vuxit på längden och hon har inte gått en hel dag utan att äta, när hon blir tillräckligt hungrig har hon nog alltid ätit. Minea verkar hittills vara betydligt mera matglad och kan emellanåt äta större portioner och betydligt mer varierat än Ninja trots att hon bara är åtta månader gammal och inte ens kan äta allt som jag serverar (det enda som inte går ner särskilt bra är burkmat eller pureer, hon vill äta själv).


Jag tänker som så att mat inte ska vara laddat på något vis. Jag skulle aldrig tvinga barnen att smaka på något som de inte vill. Jag har en tid försökt med "tittportioner" åt Ninja, d.v.s. att jag lägger upp av allt men hon får lämna det hon inte vill äta, men nu har jag i alla fall en paus med det eftersom hon emellanåt kan ha väldigt starka åsikter om vad som inte ska finnas på hennes tallrik. Och så länge där finns någonting är jag nöjd. Jag strider inte om maten, jag tjatar inte om att hon ska smaka på sådant hon inte vill, men försöker uppmuntra det. Ofta smakar hon eftersom hon vet att hon får spotta ut det om det inte är gott, men oftast upptäcker hon att det ändå var ätbart. Det hjälper att säga att det smakar som något hon tycker om. Jag kan påminna Ninja om att hon har mat kvar (sådant hon äter alltså) och ibland mata henne om hon inte vill äta själv.

Men jag ger inte en smörgås istället för mat. Jag är inte helt principfast att det som står på bordet är det som serveras och inget annat, men jag ställer mig inte och lagar annan mat eller brer smörgåsar eller något annat som tar tid helt enkelt för att jag vill äta min egen mat och om det som finns inte passar behöver de inte äta alls och då kan man anpassa nästa måltid så att det finns något som de säkert äter. Men visst kan Ninja få en morot till maten om hon ber om det, eller ett knäckebröd efter maten om hon fortfarande är hungrig eller mera paprika även om det kräver att jag måste lämna matbordet för att gå efter mer.

För mig har det stor skillnad vad som efterfrågas och när. Det är klart att jag lyssnar på mina barns åsikter också gällande mat och ofta får de välja själva vad de vill äta till mellanmål eller kvällsmål (bland möjliga alternativ förstås). Och finns det två alternativ till middag kan jag fråga vilket de helst vill ha. Men har de sagt att de vill ha kyckling, men efter att maten är lagad och står på bordet kommer på att de ändå sedan hellre ville ha fisken och vägrar äta så är det bara att beklaga och säga att de får fisk imorgon.

Sedan är det ju också det här med att äta mellan måltider. Om de vägrar äta det som bjuds och inte får något annat heller så lär de ju bli hungriga ganska snart efteråt, och det här har jag ibland kunnat bli tokig på. Först äter de (Ninja) inte maten men sedan går de ändå och gnäller över att de ska få en massa annat så fort maten är borta (det här var alltså främst då jag studerade och jag åt lunch på studentrestaurang med Ninja så när måltiden var över fanns liksom inte maten kvar som den gör när man är hemma. Hon var dessutom för liten för att förstå sådana samband så det kändes inte särskilt motiverat att bli irriterad på henne heller även om jag ändå blev det). Det kan fortfarande hända att hon vill ha mellanmål så fort hon kommer hem från dagis även om de ätit lunch precis innan jag hämtar henne. Så för att inte göra det så svårt för mig själv har jag bestämt att det bara är viss mat som gäller mellan måltiderna, d.v.s. grönsaker och kokta ägg. Det är sådant som är näringsrikt och jag verkligen vill att hon äter, så om hon äter det även om det inte är mat-tid så är jag helt ok med det (alltså det här är en ganska ny lösning, hela ätandet har ändå varit så oregelbundet före vi flyttade så det har varit svårt att få någon ordning på det).

Men jag tror som sagt att dessa beslut kring maten är något som varje familj får hitta en egen lösning på, där man tar i beaktande vad som är viktigt för en själv och ens barn. För mig är det viktigt att mina barn får i sig en näringsrik kost, och då räcker det inte att äta bara bröd eller makaroner eller potatismos utan de får hellre äta bara paprika och fisk och stekta ägg. Men det är också viktigt för mig att matsituationen förblir odramatisk och att mat också kan ätas för njutningens skull och därför tar jag inte strid kring maten och bakar ibland kex eller lagar det jag vet är barnens favoritmat. Sedan är mina egna behov också viktiga. Jag behöver äta varierad mat och vill inte ge upp min matro för att tillfredsställa minsta lilla nyck hos mina barn.

Däremot är det inte särskilt viktigt för mig att de lär sig artighet eller "vett och etikett" som det heter. De får säga att maten smakar äckligt för Ninja är bara tre och förstår inte att den som gjort maten kan bli sårad (jag hoppas att sådant här blir självklart sedan när hon är äldre, annars får man ta det sedan). Jag är heller inte särskilt sträng med att alla måste sitta stilla vid matbordet eller att man måste äta själv eller sin egen mat eller sitta på sin egen plats (Ninja äter typ alltid i min famn vid något skede under måltiden, och ofta har hon inte ens haft en egen tallrik med mat utan fått från våra. Det är egentligen först nu hon alltid får en egen tallrik).


Vad tänker ni kring det här?

4 kommentarer:

  1. Svårt detdär med mat. Vår 1,5 åriga tjej har alltid ätit mycket. Ibland tillochmed behövt säga att nu räcker det. Hon får frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsgröt. Inget däremellan. Någon gång har hon ju vägrat mat och då har jag stått där och funderat om jag ska ge något annat eller inte och jo jag ger nog någon efterrätt eller smörgås då istället eftersom jag inte tycker det är något vettigt med att hon ska vara gnällig och hungrig tills nästa måltid. Och min lillasyster levde på mammas maletköttsås och potatis hela sin barndom och hon har nog inte fått någon ätstörning och äter precis lika som alla andra vuxna nu i sitt vuxna liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är så svårt och barn är så väldigt olika med det där så det är nästan självklart att en lösning inte kan gälla för alla. Jag har också hunnit ändra mig flera gånger fast äldsta bara är tre.

      Radera
  2. Vett och etikett är viktigt för min del. Tänker attt det blir enklare för barnen när de kommer upp i förskole/skolåldern om de redan från små lärt sig att sitta på sin egen plats, sitta ner så länge de äter, tacka för maten osv.. tänk om barnet sku gå ti köksan eller läraren å säga maten var jätte äcklig.. nej det sku ja int vila at sku va mitt barn..å ja tror ibt at de e så lätt att ändra om barnet redan från liten fått säga att det är äckligt. Att däremot säga att de inte tyckte om maten kan jag mera förstå. (Menades inte som en elak kommentar)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tolkar det inte som elakt, alla tycker ju olika och det är helt okej :) Tror också att jag bryr mig ovanligt lite om artighet jämfört med andra. Och visst är det ju lättare om de redan "kan", men för mig som inte alls bryr mig blir det ändå lite konstlat att lägga jättemycket energi på det. Man får ju välja sina strider liksom...

      Radera