måndag 11 april 2016

Baby blues, förväntingar och kunskap

Jag har läst om lite olika saker de senaste dagarna och det slår mig hur viktigt det är med kunskap. Hur mycket lidande som kommer utav att människor bara inte vet vad de kan förvänta sig, för att de inte får tillräckligt med information och för att människor inte vågar prata om hur det är.

Jag tänker på det här med baby blues, eller tredjedagsgråten. Hur det finns mammor som aldrig ens hört om att man kan börja gråta och känna sig nere några dagar efter en förlossning. Men detta är vanligt, så vanligt att man kan kalla det normalt! Men att det förstås ändå ska tas på allvar eftersom det kan leda till en förlossningsdepression ifall det inte går om.

Efter att jag födde Ninja fick jag en sådan reaktion. Redan andra dagen efter förlossningen grät jag ganska mycket, och tredje dagen grät jag hela tiden. Jag kunde inte sluta och de ville inte släppa hem mig från bb. Nu berodde det säkert delvis på att Ninja inte var frisk och hon fick sin diagnos just den dagen, men jag kände samtidigt att det inte var en vanlig gråt, att det var hormonellt på något vis. Det kändes inte som att det var riktigt jag som grät. Jag kände inte heller den där himlastormande kärleken så fort hon föddes, utan bara en enorm beskyddarinstinkt och lite panik över att något skulle kunna hända henne. Men jag hade hört att detta kan hända, och det gjorde ändå att jag antagligen var betydligt lugnare än vad jag annars hade varit. Jag kände mig ganska säker på att det skulle gå om, vilket det också gjorde så fort vi kom hem. Men jag kan föreställa mig vilken panik jag hade haft om jag aldrig ens hade hört om att man kan reagera så efter en förlossning.

Inför att jag skulle föda Minea var jag beredd på att jag skulle reagera likadant, men efter hennes förlossning fick jag aldrig någon reaktion. Jag var faktiskt mycket lugnare med henne när det gällde allt.

Jag tänker också på hur människor blivit besvikna över att bebistiden inte varit som de tänkt sig. Idasofiajohanna skriver bland annat om detta. Jag har egentligen inte någon egen erfarenhet av just det, men jag tror ändå att det skulle underlätta för många om man faktiskt pratade om hur den första tiden verkligen är. Jag hade faktiskt förväntat mig att det skulle vara betydligt värre än vad det var, för min enda erfarenhet av bebisar innan jag fick Ninja var min åtta år yngre syster som skrek hela sitt första år. Så jag blev positivt överraskad över att jag faktiskt fick sova ibland och att hon verkade vara ganska nöjd för det mesta. Men det var fortfarande ingen rosaskimrande bubbla, det är superjobbigt att ha en liten bebis. Och med Minea har jag flera gånger gått omkring och burit med tårarna rinnande för att ingenting har hjälp och känt mig ensammast i världen som är själv med en liten baby. Som tur har jag ändå haft lätta bebisar så de här tillfällena har inte varit särskilt många, men jag tror det skulle hjälpa i synnerhet förstagångsföräldrar om människor började tala om att det allt som oftast är ganska kämpigt med en nyfödd. Bebisgråt är så otroligt stressande och man känner sig så hjälplös när inget man gör får det att bli bättre.

Camilla Läckberg skriver också om sin förlossningsdepression och jag reagerar på att hon och många i kommentarsfältet inte velat berätta hur de egentligen mått utan bara lett och sagt att allt är fantastiskt även om de känt en väldig ångest. Och jag kan på sätt och vis relatera till detta, jag har många gånger i mitt liv gjort likadant då jag mått dåligt, men samtidigt tänker jag att den här pressen på att man ska vara lycklig när man fått barn gör sig gällande här. I själva verket har lyckoforskning kommit fram till att få barn är något av det som gör en som mest olycklig (på kort sikt). Det är värre än att skilja sig, förlora jobbet eller att ens partner dör. Så ja, egentligen tycker jag det är lite konstigt att människor går omkring om pratar om någon lyckobubbla, för jag tror helt ärligt att det är en myt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar