torsdag 7 april 2016

Jag är en störande förälder

Läser på Cissis blogg (igen, alltid Cissi som får mig att skriva inlägg tydligen) om saker hon tycker att andra småbarnsföräldrar gör som stör henne. Det är väl sådär lagom provokativt och många i kommentarsfältet verkade tycka att det var en dålig lista, och jag är själv lite kluven. På ett sätt älskar jag sådana där listor och tycker faktiskt inte att man behöver ta det på så stort allvar och ta åt sig av allt som andra tycker. Samtidigt så vet jag att jag vissa dagar är väldigt känslig kring mitt föräldraskap och skulle kunna känna mig som en sämre sorts människa av att läsa att jag är en sådan som folk stör sig på, plus att småbarnsföräldrar blir dömda av andra hela tiden så en lista är ju lite onödig. Men Cissi har bara ett barn som dessutom inte är särskilt gammalt, och då är det väldigt lätt att vara dömande mot andra föräldrar (jag tror jag själv också var betydligt mer dömande mot andra när jag hade bara en ettåring jämfört med nu).

Men oberoende, jag kan i alla fall konstatera att jag är en störig förälder. Inte alltid förstås, men de flesta grejer som står på den där listan har jag gjort vid något tillfälle. Jag har låtit Ninja härja fritt i lekparker trots att jag vetat att hon antagligen kommer att kasta sand på någon eller eventuellt banka någon i huvudet med en spade för att jag haft foglossning och inte orkat springa efter utan hellre velat sitta ner och prata med en kompis. Jag har också stått med telefonen i handen och helt missat att hon bankat ett annat barn i huvudet med en hink på någon familjecafé. Och de första gångerna det hände att hon slog andra barn så hade jag ingen aning om hur jag skulle reagera, så kan bra tänka mig att jag inte "satt tydliga gränser".

Jag är inte heller särskilt noga med handhygien, eller hygien överlag. Nuförtiden är den väl okej, främst för att jag vill undvika så mycket dagisbobbor det bara går, men inte har jag tagit särskilt mycket strider om den saken när Ninja var ett eller två. Jag har också låtit Ninja springa omkring på tåg och andra offentliga platser. När min syster utexaminerades från sin skola för ungefär ett år sedan klättrade hon upp på scenen mitt under ett tal (det var min moster som höll det så Ninja skulle ju fram och hälsa förstås).

Och jag känner på ett sätt att jag gärna skulle vara alla till lags alltid. Men samtidigt är det en annan del av mig som bara känner typ "fuck it". Låt människor störa sig på saker. Det är väl inte min uppgift i livet att gå omkring och anpassa mig enligt alla andras åsikter hela tiden för att andra ska få leva sina liv utan några som helst irritationsmoment. Jag är störande ibland. Inte bara som förälder utan säkert gör jag en hel del andra saker också som andra människor kan störa sig på. Livet kan inte bara handla om att försöka passera förbi så osynligt som möjligt.

Och människor kan ju alltid gå hem och skriva blogginlägg efteråt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar