söndag 22 maj 2016

Behöver duktiga flickan försvaras?

Jag läste en krönika idag som en av mina vänner gillat på facebook. Jag läste också en gammal krönika på samma tema, och av någon anledning började de skava i mitt huvud en aning. De handlade om att det inte är något fel på att vara en duktig flicka, att man pratar föraktfullt om duktiga flickor samtidigt som det är precis det som krävs av kvinnor för att de ska kunna ta sig fram. En sorts dubbelbestraffning med andra ord. De försvarar alltså duktiga flickor och ser duktighet om något positivt. Jag undrar kanske mest om det verkligen är nödvändigt att försvara "den duktiga flickan"?



Visst håller jag med om att det existerar en sorts dubbelbestraffning av kvinnor, men jag anser absolut inte att det är de som försöker problematisera begreppet "duktig flicka" som står för den. Jag är själv en så kallad "duktig flicka", och det är inte ett öde jag önskar mina döttrar. För ja, det är specifikt flickor som förväntas vara duktiga. Mina barn får höra om hur duktiga de är nästan hela tiden. Minea har fått höra att hon är en duktig flicka för att hon sitter i min famn. För att hon tittar på någon. Ninja har hört det så mycket att hon berömmer sig själv med "duktig" i alla möjliga situationer. Och då kan jag tillägga att jag själv knappt använder det ordet alls.

Jag har inga pojkar att jämföra med, men visst tror jag att pojkar också får höra att de är duktiga. Men inte i samma utsträckning. När Ninja var yngre passerade hon ofta för pojke på grund av att hon hade på sig "pojkkläder", och inte en enda gång har hon då kallats duktig. Istället har folk skrattat när hon klättrat på saker och sagt "pojkar är pojkar".

För mig innebär att vara duktig att vara till lags. Att göra det som vuxenvärlden förväntade sig av mig när jag var en liten flicka. Och visst ingår där många bra egenskaper, som att vara flitig och vänlig och alltid försöka göra sitt bästa. Men helst ska man också vara tyst (men inte för tyst), inte ta för mycket plats, göra som man blir tillsagd, absolut inte störa och framför allt prestera väl. Man får också inpräntat i en att det är så viktigt att vara duktig, och tyvärr innebär det att duktigheten ofta sker på bekostnad av en själv och jag tror tyvärr att den är en bidragande orsak till speciellt unga kvinnors psykiska ohälsa.




Men bara för att man lyfter fram den aspekten innebär det inte att man pratar "föraktfullt" om duktiga flickor. Däremot kan jag nog känna att det finns ett sorts förakt mot de "duktiga flickorna" som bränner ut sig, men inte från dem som kritiserar hela konceptet, utan ifrån samhället som förväntar sig duktiga flickor från första början. Först lär man flickor att de ska vara duktiga och sedan skammar man dem om de försöker för mycket. Och som alltid när det kommer till sådant som är typiskt kvinnligt är det att vara lite sämre.

Men att vara duktig är ändå inget jag önskar föra vidare till mina döttrar, men det innebär inte att jag hyser förakt mot duktiga flickor. Jag ser det som en överlevnadsstrategi. Men jag vill också tro att man kan klara sig som kvinna i dagens samhälle i alla fall, även om det kräver mer skinn på näsan. Och vi är ju med och formar samhället, om vi slutar förvänta oss att alla flickor ska vara duktiga så öppnar det upp möjligheter för flickor och kvinnor att vara på andra sätt och ändå lyckas ta sig fram.

Samtidigt är jag orolig över att jag kanske missar klassaspekten här. Är det bara medelklassen som har förmånen att göra upp med den duktiga flickan och göra motstånd mot en roll som ändå fungerar som en väg till framgång i dagens samhälle? Kanske det är så, det är i alla fall en poäng som är värd att hålla i minnet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar