fredag 27 maj 2016

Gränser

Jag kan ibland bli nästan tokig på det där eviga malandet om gränser. "Barn behöver gränser" säger typ precis varenda människa någonsin som uttalar sig om barn och barnuppfostran. Men alltså allvarligt, vad betyder det egentligen och vad är syftet med att påtala det?

Jag vill förtydliga att det här inlägget inte handlar om att säga att gränser är dåliga eller att barn inte skulle behöva gränser, men jag tycker att pratet om gränser allt som oftast är otydligt och meningslöst. Det är en sådan där klyscha folk slänger sig med som får alla runt omkring att humma instämmande utan att någon egentligen funderar över vad det betyder eller om det ens är relevant för samtalet.

Och väldigt ofta handlar pratet om gränser mest om att rättfärdiga saker vuxna gör mot barn utan någon orsak, för att vuxna ska hävda sin makt och lära barnen vem som bestämmer. Och som den som läser min blogg kanske redan gissat går det inte riktigt ihop med min egen syn på barn och föräldraskap.

Ofta används det också för att förminska barns handlingar och känslor. Allt barn gör som vuxna inte gillar kan förklaras med att de "testar gränser". Vilket förstås innebär att de vuxna inte behöver lyssna eller ta i beaktande barnets perspektiv.

Jag tycker också det är skrämmande hur ofta det används för att förklara allt möjligt, man liksom använder en viss tolkningsram och sedan applicerar man den på allt och får på så vis "bevis" på att det fungerar så som man tror. Okej, det där blev kanske flummigt, men jag kan berätta om ett exempel jag nyligen var med om.

Ninja har emellanåt den senaste tiden inte velat sova på kvällarna och istället börjat prata och rulla omkring och sparka i täcket och sjungit och allmänt varit livlig när hon borde ligga stilla och tyst. Det här har lett till en del konflikter vissa kvällar eftersom jag nattar Minea samtidigt, som av förståeliga skäl inte kan somna särskilt bra med en vild treåring bredvid sig, plus att jag varit trött och på kvällen mest längtat efter att barnen ska somna så jag fått vara ifred. Så det har slutat med att jag blivit arg och skrikit på Ninja, som också blivit arg. Och jag har gått ut ur rummet för att jag blivit så irriterad på allt röjande och tänkt att Minea ändå inte kan somna, vilket gjort att Ninja börjat springa upp ur sängen och jag blivit ännu mer irriterad för att hon inte bara kan ligga stilla och sova. Ofta har vi båda skrikit och gråtit och smällt i dörrar innan vi till sist somnat olyckliga.

Det här var ett par veckor sedan, och eftersom det var en återkommande konflikt (hände ca en gång i veckan, och sista veckan fyra gånger) funderade jag på vad jag kunde göra annorlunda och kom fram till att det är jag som startar hela konflikten eftersom jag blir irriterad på hennes beteende och sedan smittar mitt humör av sig på henne. Så nu när jag känner att jag börjar bli irriterad tar jag några djupa andetag och säger med lugn röst: "Kan du vara tyst, Minea försöker sova". Sedan fokuserar jag på nuet och att fortsätta andas istället för att börja tänka saker som "de kommer aldrig att somna, jag kommer aldrig att få vara för mig själv, jag klarar inte det här, jag är världens sämsta mamma", vilket bara fick mig att bli upprörd. Och det verkar ha fungerat eftersom det nu gått några veckor utan att vi varit arga på varandra vid läggningen. Och visst bökar hon ibland ännu på kvällarna, men hittills har hon lugnat sig inom 45 minuter (i värsta fall) medan det tidigare kunde ta upp till två timmar de kvällar hon krånglade, plus att vi då båda två var jättearga största delen av tiden och jag oftast grät efter att hon somnat för att jag kände mig så dålig (istället för att njuta av egentiden).

Men ja, vad hade det här med gränser att göra då? I min mening inte just någonting, men när jag berättade på familjerådgivningen att läggningarna börjat gå bättre var psykologens första respons: "Ja, hon testade väl bara en gräns och nu har hon förstått att det är läggdags oberoende".

Och jag kommer ihåg att när jag första gången tog upp problemet med att jag blir arg vid läggningen var det aldrig min ilska som ifrågasattes. Eftersom jag är vuxen och Ninja barn antogs det bara att min ilska på något sätt var berättigad och någonting som Ninja skulle behöva rätta sig efter (jag satte ju en gräns, och barn behöver gränser). Men jag tänker att det är den vuxna som är ansvarig för samspelet och visst får man blir arg ibland, men man har inte automatiskt rätt bara för att man är vuxen.

Ja, nu är ju inte gränser av ondo, men man behöver inte använda sig av gräns-begreppet för att berättiga en massa dåligt beteende av vuxna såsom det ofta görs. Klagovisa slut.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar