onsdag 4 maj 2016

Om förlossningar

Carola har skrivit ganska mycket om sin kommande förlossning den sista tiden och jag har konstaterat att hennes tankar stämmer ganska långt överens med de tankar jag själv hade inför båda mina förlossningar. Jag hade läst massor om förlossningar före jag skulle föda Ninja och var livrädd för igångsättning och visste redan då att jag ville försöka klara mig utan epidural på grund av risken för komplikationer (som att värkarbetet stannar av och man får värkstimulerande, att man inte känner sina krystvärkar, att man skulle få fruktansvärd huvudvärk etc.). Jag är inte särskilt rädd för smärta, men jag tycker om att känna att jag har kontroll över en situation, så därför ville jag ha så lite medicinsk inblandning som möjligt.

Och jag har haft tur, båda mina förlossningar har varit lätta, nästan lite tråkiga sådär ur ett berättelseperspektiv. Och väldigt lika. De har börjat med värkar, jag har åkt till förlossningsavdelningen, blivit intagen direkt och sedan fått lustgas tills det varit dags att krysta. Med Ninja tog själva krystningsskedet ganska länge (en timme), och jag vet att de var beredda på att ta ut henne med sugklocka, men sedan kom hon ändå på egen hand. De behövde också ta hål på hinnorna för att kunna mäta hjärtljuden under förlossningen, vilket jag kommer ihåg som ganska obehagligt och inte direkt enligt mina "planer", men samtidigt var det ju viktigt att följa med hur bebisen mådde så det var förstås ingenting jag protesterade emot och jag är tacksam över att de tog sig tid att förklara för mig vad de skulle göra och varför. Sammanlagt tog det också ganska länge, lite på 13 timmar om jag kommer ihåg rätt, men jag hade förberett mig på att det kan ta en tid och jag kände aldrig att jag inte orkar mer. Sedan hade jag turen med Ninja att jag fick göra allt arbete på dagen, och hade ändå fått lite sovet natten innan även om jag hade lite värkar redan kvällen före.

Minea däremot bestämde sig för att komma på kvällen och jag och min mamma åkte in till sjukhuset kring 4-tiden på natten (när jag skulle föda Ninja promenerade jag till sjukhuset, tänkte att det ändå inte är någon stress med att hinna fram). Värkarbetet tog en tid med Minea också, men tyckte egentligen inte att det var så farligt någonsin med henne. När jag födde Ninja kommer jag ihåg att jag blev lite överväldigad av smärtan och var lite chockad över hur ont det faktiskt gjorde och det var ganska skrämmande där innan jag fick lustgas. Med Minea visste jag redan hur det skulle kännas så det gick lättare. Enda "komplikationen" med Minea var att jag förlorade lite väl mycket blod i samband med att jag skulle föda ut moderkakan, så fick rutinoxytocin för att livmodern skulle dra ihop sig snabbare (jag hade lagt som önskemål att jag inte ville få något "i onödan", utan bara om det visade sig vara nödvändigt).

Jag vet att det här med förlossningar kan vara lite känsligt, och det finns en sådan där norm om att man är en duktig föderska om man klarar sig utan epidural och allt ska vara så naturligt som möjligt för det ska vara ett lidande att föda barn (fast det får ju inte kvinnan säga högt eller klaga på för då är hon inte tillräckligt tacksam).

Men för mig handlade det inte alls om att det skulle vara fult med smärtlindring, eller att det skulle vara så mycket finare med en "naturlig" förlossning (vad som nu räknas som naturligt och inte). För mig var det bara ett sätt att behålla kontrollen över mina egna förlossningar, och att försöka skapa så bra minnen av dem som möjligt. Smärta är bara smärta, den glömmer man. Men rädsla och maktlöshet, det är känslor som blir kvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar