fredag 10 juni 2016

Klagar mammor för mycket?

Jag stötte på ett blogginlägg för några dagar sedan av Ida Snellman som jag först bara läste snabbt och tänkte att det får vara, men som jag märker att jag ännu nu två dagar senare är lite irriterad på. Det handlar om att mammor idag klagar för mycket på sina gnälliga barn istället för att vara glada och tacksamma (som ju kvinnor bör).

Men alltså: varför skulle mammor inte få gnälla på att de är trötta och ensamma och inte ens hunnit i duschen för att de tagit hand om sitt/sina barn hela dagen? Visst finns det ett värde i att försöka se det positiva och att fokusera på det som är bra i livet, absolut. Men varför skulle just mammor inte få gnälla över sina liv utan bara vara tacksamma över att de ens fått barn (för det är det ju inte alla som kan, tänk på det). Jag vet inte, men för mig känns det väldigt mycket som ett försök att tysta kvinnor som kanske inte trivs med modersrollen.

Att få barn är inte lätt. På kort sikt är det jävligt tufft, det kan jämföras med att förlora sitt jobb eller att ens partner dör. Det är en enorm omställning. Att man inte varit beredd på det är inget konstigt, hur skulle man kunna veta hur det är att få barn om man aldrig haft barn? När samhället dessutom målar upp moderskapet som något alldeles fantastiskt och som meningen med livet, så är det kanske inte konstigt om förväntningarna sedan inte stämmer överens med verkligheten.

Jag håller dessutom inte alls med om att mammor gnäller om sina barn särskilt mycket. De få gånger mammor skriver på nätet om att det är eller har varit jobbigt så tycker jag det varit väldigt ödmjukt och ärligt beskrivet (och mera handlat om situationen och nästan aldrig barnet). Det är mammor som gått igenom förlossningsdepressioner eller människor med väldigt krävande barn som i princip skrikit hela första året. Att "gnälla" om det är ett sätt att bearbeta en situation som högst antagligen varit väldigt svår.

Jag har också tänkt enda sedan jag själv blev mamma att det är något fel med hur vi organiserar familjer och arbete och hela samhället. För ingen människa kan må bra av att sitta inlåst i en lägenhet ensam med en mer eller mindre gnällig avkomma i nio månader. Och ja, det är klart man inte är inlåst och man kan gå ut och träffa andra (mammor med barn), men i grunden är det ändå rätt ensamt. Jag har båda gångerna då jag varit nyförlöst känt att det på något vis är så fel. Att i en perfekt värld skulle det se annorlunda ut, vi skulle ta hand om varandra mer. Nyförlösta mödrar skulle inte lämnas ensamma med små spädbarn långa tider utan det skulle finnas andra famnar, andra människor som kunde hjälpa till så att ingen mamma skulle behöva gå utan sömn eller känna sig ensam och isolerad och deprimerad.

Egentligen tycker jag att mammor borde klaga mera. Mammor gör ett sjuhelsikes jobb, och dessutom gör de det gratis och med urusla villkor. Visst mår man själv bättre om man kan acceptera sin situation, men inte kommer det att bli någon förändring om alla bara sitter tysta och tacksamma. Och det ena utesluter inte det andra, man kan klaga över det som är jobbigt samtidigt som man njuter av sina barn. Så klaga på bara!

2 kommentarer:

  1. <3 Jättefint skrivet! Jag har själv mer och mer börjat komma fram till att roten till illamåendet i Finland antagligen beror på vår isolation. Jag tror vi måste börja titta tillbaka i tiden då generationerna tog hand om varandra. Mormor tog hand om barnbarnen och i gengäld hade de äldre sällskap och en meningsfull vardag. Alla kanske inte har en familj där det är möjligt, kanske vi kan skapa våra egna familjer typ hippie-kommuner? :) Fin tanke tycker jag. Viktiga frågor och saker du skriver om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror helt som du! Jag skulle vilja ha en värld där det är möjligt för oss att ta hand om varandra utan att det "kostar" som det gör nu. Samtidigt som det är lite en kvinnofälla det där med att ta hand om varandra, för av någon anledning faller det alltid på kvinnans lott, i synnerhet om det är obetalt. Men jag tror att vi behöver omdefiniera vår syn på arbete om vad som är meningsfullt och använda vår tid till sådant som ger värde och mening till livet.

      Radera